This is not a Happy Day

Somebody said that congratulating a woman on International Women’s Day is like congratulating someone with aids on World Aids Day, and I find that pretty accurate. This day, the International Women’s Day, does not exist to be happy about being a woman. This is not another Mother’s Day or Father’s Day, it’s a day that exists because this is a man’s world and we have to fight to change that.

Normally I spend this day in Sweden, and can be upset enough about the wage gap, societal norms that forces women and men into narrow stereotypes, rapists who go free time after time because the courts rule that the men ”didn’t understand that it was against her will”, and people’s complete incomprehension of these problems.

12512257_1105806229464612_3142816928193912625_n
Source

12240945_794906030637301_3740225929854852303_o_564db137ddf2b347d66df2a4Picture one: 19th of November, International Men’s Day
-…
Picture two: 8th of March, International Women’s Day
                     – Why isn’t there a MEN’S DAY?
              – Guys CAN DO IT too, right!
– Discriminatioooon!
                                   – But the men? Who cares about them?
Source

This year, however, I am not spending in Sweden, but in Honduras. While the statistics of  Honduras (still very high) murder rates has been decreasing during the last years, femicides (the assassination of women for gender related reasons) has increased with 263 % (!!!) between 2005 and 2013. In Honduras, one woman is killed every sixteen hours for no other reason than her gender!

I am currently writing my bachelor’s thesis in social anthropology about women in the capital Tegucigalpa and their perceptions of violence and safety in the city. Because of this, I have been interviewing regular Honduran women about the subject. Sadly, several of the interviewees admit that they are searching for a way to get out of the country mainly because they just don’t feel safe here.

My interviewees told me stories about domestic violence, violence in the streets and while taking public transport, sexual harassment, and threats of rape and death. Likewise, my friends has also told me stories – students being sexually extruded by their teachers at university, and even girls being killed by their boyfriends. It seems like almost every woman in this country has encountered gender based violence or discrimination of some kind.

That is why this day is still very necessary and why we need to keep fighting for the women of the world, this day and all other days of the year. Sadly the ones who do are also exposed to violence – last week Berta Cáceres, environmental activist and human rights activist was murdered in her home here in Honduras.

2592

Source

Cáceres death has shook the country deeply and also got international reactions. For her sake, for all the activists who are putting themselves in danger for the sake of justice, and for the sake of an equal society, an equal world, we need to keep addressing these issues and fight for equality.

So no, this is not a happy day and I don’t want to be congratulated until women and men have equal rights and equal power. But it is an inspirational day, it’s the first day of the rest of the feminist fight. It’s a day to empower the woman, not because she is worth more than a man but because she is worth just as much.

10363357_1312195155464479_6171852018650881815_n

Photo by my colleagues at CEM-H at today’s demonstration in Tegucigalpa.

Två månader i Honduras and counting

– Honduras!? Kunde du inte ha valt ett annat land än det med högst mordstatistik i världen för att volontärarbeta? Frågade min pappa när jag tillkännagav mina planer för första gången i vintras. Nu har det gått mer än två månader sedan jag slängde ner mina viktigaste saker i en väska och flyttade till huvudstaden Tegucigalpa för att volontärarbeta med kvinnorättsfrågor. Totalt ett år kommer jag att bo här, och jag måste säga att hittills känns det väldigt bra, mordstatistiken till trots.

Visst är det inte någonting att ta lätt på. Våldet är ett stort problem i det här landet, och jag har lärt känna många personer som känner någon som blivit mördad. Man begränsar sin egen frihet när man bor här – jag har mina bestämda platser som jag färdas emellan och vistas på, och har oftast med mig någon när jag ska någonstans. Visst kan jag inte röra mig på samma sätt som hemma, där jag tar spårvagnen hem efter en utekväll vid femsnåret och vinglar hem ensam utan en tanke på att gömma min mobiltelefon eller handväskan.

I det här inledande inlägget kommer jag inte med någon djupare analys av problematiken med mäskliga rättigheter eller politik i det här landet, utan det är mer en personlig reflektion över hur jag trivs än sålänge. Jag måste säga att under omständigheterna och med det jag gör här känns det, för mig personligen, helt rätt. Många gånger kan staden vara betonggrå, som storstäder många gånger är, men då gäller det att hitta guldkornen:

P1010347

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

P1010349

 

 

 

 

P1010348

 

Att det känns så bra här beror såklart till stor del på människorna runt omkring mig. Jag känner mig lyckligt lottad, för jag har hamnat i en värdfamilj som jag verkligen trivs helt otroligt bra med. De är lite mer liberala än den genomsnittliga Hondurianska familjen tror jag, och jag har mycket frihet samtidigt som jag trivs väldigt bra med att hänga med familjen. För mig känns de redan som en andra familj, som den där rosaskimrande drömmen man har om en värdfamilj. Sedan består hushållet till största del av folk i min egen ålder, vilket gör att det snarare känns lite som ett kollektiv, vilket är riktigt härligt!

De andra volontärerna är också ett gäng goa typer, både de andra från Europa och de hondurianska volontärerna som själva varit på utbyte. Jag upplever att det är väldigt lätt att träffa nya människor och vänner här, vilket är en kontrast mot Sverige, därinne upplevelse är att dett kan ta väldigt lång tid att lära känna människor på djupet.

P1010452

 

 

P1010441

 

 

 

P1010610

 

 

 

P1010580

En annan stor del av hur jag uppfattar min vistelse hittills är såklart mitt projekt. Jag jobbar på Centro de Estudios de la Mujer här i Tegucigalpa. De jobbar med kvinnorättsfrågor och mänskliga rättigheter, vilket är något jag själv skulle vilja jobba med i framtiden. Därför känns den här volontärplatsen meningsfull på mer än ett sätt för mig. Nu i början har jag haft mycket tid till att studera, eftersom spanskan krävs för att jag ska hänga med i projektet. Men jag har även börjat hålla en engelskakurs med jämlikhetsperspektiv för barn en gång i veckan tillsammans med en annan volontär, och planerar att genomföra två workshops med tema jämställdhet för vuxna i november. Med andra ord, en bra början!

X /Frida

Populärkulturell analys – Diskursen om korkade rasister (DEL 2)

 Inledning
I första delen av min analys beskrev jag en scen från Quentin Tarantinos film Django Unchained, i vilken ett gäng rasister med illa tillverkade tygpåsar över huvudet planerar att döda Django – en fri slav – och hans prisjägarkompanjon Dr. King Schultz. Texten blir komisk då Tarantino tydligt visar att detta är början till Ku Klux Klan (KKK) och att männen i fråga framställs som ointelligenta individer – något jag problematiserade eftersom jag anser det problematiskt att textens konnotativa uttryck är att KKK och således alla rasister är ointelligenta. (Lindgren, 2009, s.79-84; Tarantino, 2012). Detta tillsammans med många liknande dumförklaringar av rasister utgör en samhällelig diskurs som kan vara farlig då jag anser att dessa individer med dumförklaringen också förklaras ofarliga, något som inte är fallet och som jag gick in lite mer på i första delen av analysen. I denna andra del av analysen av texten kommer jag med hjälp av Lindgrens (2009) tredimensionella analysmodell att gå djupare in på varför denna typ av dumförklarande diskurser är farliga och exemplifiera utifrån dagens västerländska samhälle. Jag kommer även att försöka visa på en kulturell kompetens inom stereotypifierad rasism i film kopplat till västvärldens diskurser (Lindgren, 2009, s.123).

Diskursanalys (intertextuell analys)
Som tidigare nämnts bildar texten från Django Unchained tillsammans med andra liknande texter en diskurs som säger att alla rasister är ointelligenta. Detta görs genom att texten använder sig av metonymin ’den stereotypa inskränkta, outbildade rasisten’ (som ofta även har stereotypt ‘bonniga’ karaktärsdrag), vilket är problematiskt eftersom skillnader inom gruppen ignoreras och därmed bortses det från att rasister inte bara behöver vara ointelligenta och outbildade utan kan vara högst intelligenta och i de mest extrema fallen ha en mycket farlig agenda (Lindgren, 2009, s.90-91). För att vidareutveckla analysen av denna diskurs om rasisten som outbildad och korkad individ kommer jag att göra två nedslag i andra texter där jag tycker mig se samman mytologiska tecken.

  1. The Walking Dead (2010-)

TV-serien The Walking Dead är ett exempel på en populärkulturell text som använder sig av myten om den korkade rasisten som tecken. En karaktär som vi tydligt kan se bygger på denna myt är Merle Dixon,  en stereotyp amerikansk ”lantis” som hellre tar till knytnävarna än att lösa problem. I första säsongen av serien manifesteras detta till exempel när Merle säger att han vägrar ta order från en svart person (använder sig av N-ordet) och tydligt positionerar sig som rasist, samtidigt som han är hotfull och våldsam. Även om han inte porträtteras som rent komiskt ointelligent, som i texten från Django Unchained, är det tydligt att han är en outbildad småstadsbo som snarare tänker med reptilhjärnan än att analysera sin omvärld lite mer nyanserat. (Darabont, 2010-).

  1. Borat (2006)

Borat är visserligen en satirisk komedifilm som medvetet driver med exempelvis frågor om etnicitet, men även i denna text tycker jag mig se tecken som liknar de jag ovan beskrivit. Huvudpersonen i den fiktiva dokumentär en är Borat Sagdijev, journalist från Kazakstan, som ska göra en dokumentär om USA. Min åsikt är att karaktären i sig är rasistiskt porträtterad, om än på ett satiriskt sätt, då han och hans land samt mycket annat i filmens porträtt är byggda på stereotyper. Borat är även han en ”lantis” från en liten by i Kazakstan där stereotypa scenarion och individer frodas – och har även en hel del fördomar mot judar, vilket det är ett stående skämt genom hela filmen, att han är så ”korkad och ociviliserad” att han tror att personer med judisk tro kan förvandla sin fysiska form med mera.

I filmer som Shark Night 3D och You don’t mess with the Zohan återfinner vi också liknande rasistiska stereotyper, liksom i en rad andra populärkulturella filmer och TV-serier. Det är delvis texter som dessa som skapar diskursen om den korkade rasisten. Men även vissa mer seriösa antirasistiska organisationer och debattörer använder fördummandet som maktmedel. Ett exempel är den ideella organisationen och bloggen Inte rasist, men (http://interasistmen.se). Organisationen beskriver sig på sin hemsida som en partipolitiskt obunden organisation som granskar Sverigedemokraterna (SD) och organisationer som kopplas till dem. Jag tycker mig utöver granskningen av SD se en fördummande ton på deras Facebook-sida och hemsida istället för att sakligt rapportera händelseförloppet och låta läsaren stå för domen. Nedan kommer jag med hjälp av flera nedslag i dagens samhällsklimat och i förhållande till Storeys (2012) argumentation om rasism göra ett försök i att förklara varför denna diskurs snarare stjälper än hjälper.

Sociohistorisk analys – diskursen om den korkade rasisten
Likt Michel Foucault menar jag att makten finns överallt, i varje relation mellan en punkt och en annan – ”Makten är överallt; inte därför att den omsluter allt, utan för att den kommer överallt ifrån” (Foucault, 2009, s.103). Där det finns makt finns det alltså alltid ett potentiellt motstånd – och alltså två sidor som kan utöva makt. I första delen av analysen nämnde jag Nilsson & Schöns (2010) bok om SDs väljare, som enligt författarna är både yngre och fattigare än andra partiers väljare, och ofta har en social position i samhället som är långt ifrån makten. Jag hävdade även att diskursen om den korkade rasisten kan leda till att dessa individer upplever sig som ännu mer maktlösa och därmed gör motstånd som kan få stora konsekvenser. Jag ska återkomma till dessa konsekvenser, men först ta ett steg tillbaka och ta en titt på hur rasismen ser ut i det svenska samhället.

Enligt Storey uppkom rasismen först som en defensiv ideologi för att försvara de ekonomiska fördelar som slaveriet förde med sig, till exempel genom Edward Long och Charles White som hävdade att ”den vita rasen” är överlägsen, liksom Samuel Eastwick som ville hindra svarta människor från att komma in i landet för att ”preserve the race of Britons from stain and contamination” (2012, s.173-174). I Sverige har inget slaveri förekommit efter vikingatiden, och även om landet var inblandat i slaveri på den afrikanska västkusten under 1600-talet har inte Sveriges befolkning någon relation till eller historia av slavhandel på samma sätt som till exempel USA (Regeringen, u.å.). Jag vill ändå dra paralleller mellan vad Storey skriver och rasismen i Sverige: jag tycker mig se att rasismen och främlingsfientligheten i Sverige ökat allteftersom befolkningen fått det sämre eller tycker sig ha fått det sämre. Även här har det utvecklats en defensiv ideologi som påstår att invandrarna är skälet till detta. En behöver bara surfa ut på nätet för att se det allt hårdare och allt mer rasistiska klimatet i landet. I kommentarsfält, på bloggar, hemsidor och nästan överallt på internet kan en råka på argumenten för att invandringen skulle vara anledningen till allt dåligt i samhället. I de mest extrema, men tyvärr ändå inte speciellt ovanliga fallen, handlar det om retorik i stil med Eastwicks – den ”vita rasen” ska bevaras.

Jag menar i likhet med Nilsson och Schön att många av de individer som röstar på SD här i Sverige och liknande främlingsfientliga partier runt om i Europa gör det på grund av den maktlöshet de upplever, som en form av motstånd. En diskurs som förlöjligar och hånar dessa individer istället för att ta debatten som jämlikar och försöka lägga fram så många rationella argument som möjligt, hävdar jag skulle kunna resultera i

  1. att fler individer som upplever sig maktlösa utövar motstånd genom att rösta på främlingsfientliga partier eller uttrycka främlingsfientliga åsikter, och
  2. farliga individer såsom Peter Mangs och Anders Behring Breivik begår hatbrott/terrordåd som en mycket extrem form av motstånd.

Visserligen anser jag att det är bra att tydligt positionera sig mot rasism, som Tarantino gör i Django Unchained och Darabont i The Walking Dead, men när denna positionering tar sig form i förlöjligande tror jag också att det kan få konsekvenser som de jag nämner ovan.

Vidare menar jag att en diskurs som fördummar rasisten är ett osynliggörande av det vita privilegiet (white privilege). ”Ras” är inte något som bara finns rent biologiskt, utan är något som måste konstrueras politiskt och socialt, till exempel genom de processer jag nämnde här ovan (Storey, 2012, s.172). Vita människor är inte en hög procent i världen, men likväl är det vita som har mest makt och är mest privilegierade. Vithet är normen: en vit person beskrivs till exempel ofta som ’en människa’ medan en svart person ofta beskrivs som ’en svart människa’. Richard Dyer säger till exempel: ”There is no more powerful position than that of being ‘just human’”. (Storey, 2012, s.183). Så länge det vita privilegiet finns, hävdar jag att det även finns en strukturell rasism i samhället, som utestänger och diskriminerar icke-vita genom att göra den vita individen till norm. Detta utestängande kan handla om saker som att det är svårt att hitta smink eller hårvårdsprodukter för icke-vita, diskriminering på arbetsmarknaden på grund av ett utländskt namn, eller att den absoluta majoriteten av bilder i veckotidningar är på vita människor. Det är en blandning av mindre och större problematiker som tillsammans skapar en strukturell diskriminering och rasism mot icke-vita i samhället. I Sverige har debatten om vithetsnormer och white privilege börjat bli vanligare, till exempel genom bloggar som exempelvis Falskheten (http://falskheten.blogspot.se). Detta är åtminstone ett litet steg mot minskad rasism. Men jag vill ytterligare problematisera den fördummande diskursen om rasister genom att hävda att genom att framställa dessa individer som korkade, blundar man också för att white privilege och den strukturella rasismen i samhället finns. Diskursen framställer det som att rasism bara är något ett fåtal, korkade individer sysslar med, och att samhället i stort skulle kunna vara strukturellt rasistiskt osynliggörs.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis hävdar jag alltså att samtidigt som det är bra att även populärkulturella texter tar avstånd från rasism, är förminskning och fördummande av rasister inte rätt sätt att göra detta på. Mina två huvudsakliga argument till att detta är negativt är

  1. Att fler individer känner sig maktlösa och förlöjligade och därmed utöver olika grader av rasistiskt motstånd.
  2. Att strukturell rasism och ”vardagsrasism” osynliggörs samtidigt som rasister målas upp som en liten grupp som ingen kan identifiera sig med och därmed inte göra något åt sitt eget agerande i förhållande till den strukturella rasismen.


Referenslista

Charles, L. (2006). Borat. [DVD].

Darabont, F. (2010-). The Walking Dead. [DVD].

Dugan, D. (2008). You don’t mess with the Zohan. [DVD].

Ellis, D.R. (2011). Shark Night 3D. [DVD].

Foucault, M. (2009). Sexualitetens historia: Band 1 Viljan att veta. Göteborg: Daidalos AB.

Lindgren, S. (2009). Populärkultur: Teorier, metoder och analyser. Malmö: Liber AB.

Nilsson, L; Schön, E. (2010, 28 maj). SD:s väljare litar inte längre på den etablerade politiken. Dagens Nyheter. Hämtad från http://www.dn.se/debatt/sds-valjare-litar-inte-langre-pa-den-etablerade-politiken/x

Regeringen. (u.å.). Förbud mot slaveri och slavhandel. Hämtad 17 augusti, 2013, från regeringens hemsida om mänskliga rättigheter, http://www.manskligarattigheter.se/sv/de-manskliga-rattigheterna/vilka-rattigheter-finns-det/forbud-mot-slaveri-och-slavhandel

Storey, J. (2012). Cultural Theory and Popular Culture: An introduction. Dorchester: Dorset Press.

Tarantino, Q. (2012). Django Unchained. [DVD]. The Weinstein Company; Columbia Pictures.

Populärkulturell analys – diskursen om korkade rasister (DEL 1)

I sommar har jag läst två kurser i sociologi. I den ena kursen bestod examinationen av att analysera en populärkulturell yttring i två delar. Eftersom jag i denna analys teoretiserade kring rasism och vithetsnormer och white privilege med mera, skulle det platsa på den här bloggen. Här kommer (en något modifierad) del ett, som egentligen bara är en lätt beskrivning av texten, som plockas isär och analyseras mer i del två:

Mitt val av populärkulturell yttring är en scen från Quentin Tarantinos film Django Unchained, som utspelar sig år 1858 och några år framåt i USA. I denna specifika scen har plantageägaren Don Johnson (Big Daddy) samlat ihop alla sina vita bekanta för att hämnas på huvudkaraktärerna Django (en fri slav) och Dr. King Schultz (en prisjägare som slagit sig ihop med Django) efter att de i egenskap av prisjägare avrättat tre rymlingar på Big Daddys mark. Det som irriterar Big Daddy mest verkar inte vara att prisjägarna gjorde sitt jobb och avrättade tre av hans män, utan snarare det faktum att Django är en svart man och att Dr. King Schultz jobbar sida vid sida med honom. Det som sker i denna scen är att Big Daddy och ett trettiotal av hans bekanta har samlats på sina hästar, och alla har på sig örngott med hål för ögonen över huvudet. Big Daddy säger plötsligt att han inte kan se någonting för hålen är så dåligt klippta i örngotten, varefter en argumentation över vem som gjort dem följer. Det visar sig att det är en i gruppens fru som gjort dem, och denne man blir stött och rider iväg. Argumentationen fortsätter, och några menar att de inte kan göra vad de ska när de varken kan se, höra eller andas ordentligt, medan Big Daddy menar att det motverkar syftet om de inte använder örngotten. Hela scenen blir ytterst komisk och gruppen framstår som både korkade och stereotypt ”bonniga”. I slutet av scenen säger en av männen: ”I think we all think the bag was a nice idea. But, not pointin’ any fingers, they coulda been done better. So how about no bags this time, but next time we do the bags right and then we go full regalia.” (Tarantino, 2012) Det är uppenbart att Tarantino här har skrivit sin egen version av början till KKK, och gett det hela en komisk twist där dessa män generellt verkar ligga på en ganska låg intellektuell nivå.

I texten jag har valt att analysera, KKK-scenen i Django Unchained, kan jag peka på ett tecken jag finner extra intressant. Innan jag går närmare in på det vill jag tydliggöra min definition av begreppet tecken: I enighet med Simon Lindgren (2009, s.63-65) menar jag att ett tecken är något som står för något annat och som är meningsskapande, och att tecknen är textens byggstenar. Då vad som är text och tecken i respektive populärkulturell yttring enligt Lindgren verkar vara till stor del upp till den enskilda forskaren, vill jag tydliggöra att scenen vilken jag beskrivit ovan är min text (alltså ej hela filmen), medan det tecken jag finner särskilt intressant presenteras nedan.

Det tecken jag finner särskilt intressant för analys och diskussion är den myt som scenen så tydligt spelar på – att alla rasister är korkade. På den språkliga nivån, vilket alltså blir scenens denotativa betydelse enligt Barthes, ser vi i scenen ett gäng män på hästar, iklädda örngott med hål för ögonen över huvudet. Vidare kan vi på denna nivå urskilja en tydligt rasistisk jargong där männen använder starkt värdeladdade ord och beskriver hur de ska döda Django och Dr. King Schultz. Det sista vi kan urskilja på den språkliga nivån är att männen verkar ointelligenta i sin argumentation om örngotten. Men på den mytologska nivån – den konnotativa betydelsen enligt Barthes – blir dessa män ett uttryck för början av Ku Klux Klan. Det är självklart för tittaren att det är detta som vill sägas med scenen, även om KKK aldrig nämns vid namn i filmen. När vi drar det ett steg längre blir det konnotativa uttrycket att KKK har låg intelligens, och således att rasister överlag har låg intelligens. (Lindgren, 2009, s.79-84).

Texten i fråga är utan tvekan både underhållande och vass, men enligt mig även problematisk. Varför är det då problematiskt att framställa rasister som ointelligenta? Enligt mig ligger den stora problematiken i att liknande porträtteringar skapar en hel diskurs som framställer dessa människor som ointelligenta, och genom att framställa dem som ointelligenta menar jag också att man framställer dem som ofarliga. Så är dock inte fallet – Ku Klux Klan mördade och lynchade mängder av människor, liksom andra högerextremistiska organisationer och grupper också gjort genom historien (http://www.ne.se/lang/ku-klux-klan).

Denna diskurs blir mer problematisk om vi sätter den i kontext till dagens politiska Sverige, där samma fördummande diskurs många gånger används om Sverigedemokraterna. Enligt Linnea Nilsson och Emil Schön (2010) är Sverigedemokraternas väljare yngre och fattigare än andra partiers väljare, och har ofta en social position i samhället som är långt ifrån makten. Att ett rådande och styrande betydelsemönster fördummar dessa individer är något som, hävdar jag, kan leda till att dessa upplever sig ännu mer maktlösa och således gör motstånd som leder till samhälleliga konsekvenser.

Referenslista

IMDB. (u.å.). Box office/buissness for: Django Unchained (2012). Hämtad 30 juni, 2013, från IMDB, http://www.imdb.com/title/tt1853728/business?ref_=tt_dt_bus

Lindgren, S. (2009). Populärkultur: Teorier, metoder och analyser. Malmö: Liber AB.

Nilsson, L; Schön, E. (2010, 28 maj). SD:s väljare litar inte längre på den etablerade politiken. Dagens Nyheter. Hämtad från http://www.dn.se/debatt/sds-valjare-litar-inte-langre-pa-den-etablerade-politiken/x

Tarantino, Q. (2012). Django Unchained. [DVD]. The Weinstein Company; Columbia Pictures.

X /Frida

421850_10151975741299338_640031609_n

Livskvalité > budgetnedskärning

I förmiddags frågade en äldre dam i rullstol om jag inte kunde hjälpa henne uppför backen till hennes port där hon bodde, eftersom ”det är lätt att komma ner för backen, men svårare att ta sig upp”. Sagt och gjort, jag knuffade på. På vägen upp berättade hon att hon hade hemtjänst två gånger i veckan, men de hade skurit ner så att hon inte fick någon tid till att följa med henne till affären mer. Nu hade hon själv tagit sig ner och köpt några korsordstidningar, men hade alltså svårt att själv ta sig hem igen eftersom det var en ganska lång uppförsbacke hem till henne.

Vad i helvete, politiker!??!?!?!??!??!?!??!?!?!??!??!?!?! Är det så värdelöst att vara äldre i Sverige 2013 att man inte ens är värd att få komma ner till affären och köpa ett par korsordstidningar (eller vad man nu ska ha) utan att behöva be främlingar om hjälp hem? Är det viktigare att spara pengar och kutta budgetar än att människor har rätt till ett liv där man åtminstone kan förflytta sig till livsaffären och tillbaka EN GÅNG I VECKAN? Hur kan man prata om skattesänkningar som att de sparar människor pengar, när de individer som behöver dessa skatter får en väsentligt försämrad livskvalitét som innebär att en inte ens kan få göra ett vardagsärende då och då?

Göteborgs kommuns hemtjänst rankas på plats 273 av 290 kommuner enligt en jämförelse som Socialstyrelsen gjort. Nyheter P4 skrev i januari:

Var fjärde vårdtagare tycker att de inte får tillräckligt med hemtjänsttimmar. Bara var tredje tycker att det är tryggt att bo hemma med hemtjänst. Var tredje tycker inte bemötandet är bra, var fjärde tycker inte hemtjänsten tar hänsyn till önskemål och inte ens hälften tycker att de kan påverka när hemtjänsten ska komma.

Och nästan hälften vet inte vart de ska vända sig med klagomål.

Ja, det kanske säger något om läget. Suck.

X /Frida

Om att vara efterfrågad

Tänkte att jag skulle använda Skrivpuff här på bloggen så att det händer något någon gång. Många använder kanske Skrivpuff i sitt kreativa skrivande, vilket jag antagligen också kommer att börja göra, men här på bloggen kommer jag mer att använda det som inspiration till mina debatterande och diskuterande inlägg.

Dagens tema är alltså: om att vara efterfrågad.

Spontant kommer jag att tänka på efterfrågan i yrkeslivet och i samband med vilken utbildning man man väljer (eller inte väljer). Kanske inte så konstigt att mina tankar trillar in på just detta eftersom jag just skrev ett inlägg på Väljayrkebloggen om hur en som student åtminstone lite kan reda ut vad en vill/kan/ska göra efter en generell examen. I vilket fall som helst leder detta mig till en annan fråga som jag diskuterat på Väljayrkebloggen ett antal gånger: Är det viktigast att göra (utbilda sig till) det en vill/brinner för även om efterfrågan på dessa yrken kan vara låg och konkurrensen hög, eller att välja ”ett smart val” där en garanterat är efterfrågad och arbetsgivarna drar i en med en bra lön?

Här om dagen hade jag en diskussion med ett par vänner som berörde ämnet. Vi hade en hypotetisk diskussion om våra framtida barns gymnasieval, och hur mycket en skulle/borde lägga sig i det. Min ena vän sa att hon inte skulle låta sin unge välja någon smal och väldigt nischad utbildning för att hon inte ville att ungen skulle fastna med dålig lön och så vidare resten av livet. Jag förstår hennes poäng, om det är ett väldigt udda särintresse kanske det kan vara värt att fundera över något lite bredare utbildning samt att utöva intresset vid sidan om istället. Jag själv har dock alltid varit av åsikten att gör vad fan du vill bara du är lycklig med det och inte skadar någon, och detta har även gällt mina åsikter om utbildningsval (även på gymnasiet). Jag anser att det är viktigare att trivas på jobbet och känna att man gör något man älskar med sitt liv än att man har en hög lön. Jag själv har alltid gjort mina val efter magkänsla och inte efter vad som är ”det smarta valet”, och hittills måste jag säga att det har lyckats väldigt bra (kanske är det detta som gör att jag tycker såhär, hm). Jag skulle till exempel aldrig välja att plugga ett naturvetenskapligt eller tekniskt ämne på universitetet, även om det kanske skulle generera mer pengar och högre status än samhällsvetenskapen, för jag vill inte lägga ner mitt liv på något jag inte är intresserad av (annat än att möjligen titta på Discovery Channel eller bläddra igenom en Illustrerad Vetenskap då och då). Jag skulle hellre aldrig kunna kräva av någon annan (till exempel mitt hypotetiska barn långt in i framtiden) att den gjorde detta.

En anledning till att jag tycker som jag gör är också att det är lätt att ändra sig, skola om sig, läsa upp några betyg, om man nu skulle vilja det. Särskilt att ändra sig efter gymnasiet, eftersom ett val man gör när man är 15 inte rimligtvis ska kunna påverka hela ens liv om man ändrar sig. Men. Det finns ett stort men här. Tragiskt nog har regeringens skolpolitik på senare år pekat mot att begränsa många av dessa val, till exempel genom att det inte längre är möjligt att läsa upp betyg på komvux och genom att ha tagit bort kravet på högskolebehörighet på yrkesprogrammen i gymnasiet. Detta innebär alltså att det där valet man gör när man är 15 blir ett stort val, och man har inte lika stor möjlighet att ändra sig. Det är inte kört än, för den som vill ändra de val den gjort. Men om det fortsätter i den här riktningen kommer det inte lika längre vara lika lätt att ångra sig. Dessutom har denna politik redan fått till konsekvens att klyftorna mellan människor med olika socioekonomiska bakgrunder ökat mer de senaste åren när det gäller vilka som vidareutbildar sig och inte. Detta är naturligtvis helt vrickat, 2013 borde dessa siffror gå åt andra hållet.

Så frågan är hur lång tid jag kommer att kunna hålla den ståndpunkt jag gör, med argumentet ”en kan alltid ändra sig”. Men hittills är det nog så jag tycker. Så gör det du känner för, ändra dig om du känner för det, för vi har fortfarande ett fritt val. (Och jag tycker inte en kan tala om ”bortslösad tid” här, så det en sysslar med är det en vill göra.)

Jaha, så det var alltså detta som kom av ”Om att vara efterfrågad”. Nästa skrivpuff utlovar jag ett mindre flummigt inlägg och en mer direkt argumentation. Men som ni märker var jag lite kluven ikväll.

X /Frida

Debattartikel från plugget: Företagen måste framställa kvinnan för mer än sin kropp

Skrev en antropologisk debattartikel till min förra kurs. Tänkte att det är lika bra att lägga ut den här, eftersom nya blogginlägg är sällsynt på den här bloggen.

Företagen måste framställa kvinnan som mer än sin kropp
Häromdagen läste jag en debattartikel där debattören i fråga argumenterade för att förbjuda sjukligt smala modeller. Något jag utan tvekan håller med denne om är det faktum att rapporter som den från BRIS, som talar för att unga tjejer mår allt sämre, måste tas på allvar. Det krävs inte mycket för att se den psykiska ohälsan i praktiken – många gånger räcker det att prata med unga tjejer för att märka av det, vilket jag själv märkt av genom ideellt arbete här i Göteborg.Dock menar jag att ett förbud av en kroppsform på catwalk och bild inte är rätt väg att gå – snarare bör vi skifta fokusen från förbud till att öppna upp för fler än ett enda ideal. Men hur ska vi gå tillväga för att göra detta?

Under nittonhundratalet skiftades idealet nästan varannat sekel – ibland skulle kvinnan vara lite mjukare och rundare i formerna och vid andra tillfällen hård och smal. Sjuttiotalet var det enda decenniet där fokus istället snarare låg på jämställdhet, och jag hävdar att detta ämne är enormt viktigt att ha i åtanke när det gäller unga tjejers välmående idag. Närmare bestämt hur kvinnor och män framställs i många mediala sammanhang, som medvetet och undermedvetet formar individers självbild.

I reklam, tidningar och annan media, framställs oftast kvinnor på ett helt annat sätt än män. Kvinnorna porträtteras som trådsmala, ofta halvnakna våp med munnen på vid gavel. De framställs inte för mycket mer än sin kropp (ofta gäller detta även om bilderna tillhör en artikel som inte handlar om hennes kropp utan om hennes kompetens), medan männen för det mesta porträtteras ståendes rakt uppochner som kompetenta individer och inte i någon sexualiserad, kråmande pose. Ett konkret exempel på detta är ett par av bilderna i H&M:s julkampanj, där en man på en av bilderna är ordentligt påklädd ute i snön och ser ut som om han är på väg till något viktigt, medan en kvinna på en annan bild i samma kampanj står iklädd endast en stickad tröja som hon drar nedåt för att dölja sina privata delar och med sängkammarblicken på plats. Fokus sätts på kvinnans smala kropp och hennes sexualitet, medan mannen får vara påklädd och se viktig ut.

Det som sker när tidningar och reklam målar upp denna bild är en normalisering av densamma – vilket gör att tjejer som skiljer sig från denna norm riskerar att ses som “okvinnliga” av sin omgivning och jag hävdar att det ofta blir näst intill ett tvång att hålla sig inom ramarna för dessa normer. Därför hävdar jag att det som framförallt behövs inte är ett förbud av smala modeller – andra normer skulle ta över idealet – utan snarare ett skiftat fokus till individers agens. Det vill säga vad hon gör och hur hon handlar.

Klädjättar som H&M och tjejtidningar som Veckorevyn måste börja ta sitt ansvar genom att sluta porträttera män som hårda, allvetande Bondkopior och kvinnor som vandrande, sexualiserade pinnar. Istället måste de porträttera människor för vad de faktiskt är och vad de faktiskt kan och gör. Unga tjejer, liksom vuxna, skulle kanske då inte lägga lika mycket tid på att analysera sin vikt eller form. Om dessa företag skulle ta tillvara på mer än bara en kropp när det gäller kvinnliga modeller och kvinnor i veckotidningar, skulle detta resultera i ett liknande tänk ute i samhället, och således även minska vikthetsen.

X /Frida

299770_10150316982887198_1015269228_n