Om att vara efterfrågad

Tänkte att jag skulle använda Skrivpuff här på bloggen så att det händer något någon gång. Många använder kanske Skrivpuff i sitt kreativa skrivande, vilket jag antagligen också kommer att börja göra, men här på bloggen kommer jag mer att använda det som inspiration till mina debatterande och diskuterande inlägg.

Dagens tema är alltså: om att vara efterfrågad.

Spontant kommer jag att tänka på efterfrågan i yrkeslivet och i samband med vilken utbildning man man väljer (eller inte väljer). Kanske inte så konstigt att mina tankar trillar in på just detta eftersom jag just skrev ett inlägg på Väljayrkebloggen om hur en som student åtminstone lite kan reda ut vad en vill/kan/ska göra efter en generell examen. I vilket fall som helst leder detta mig till en annan fråga som jag diskuterat på Väljayrkebloggen ett antal gånger: Är det viktigast att göra (utbilda sig till) det en vill/brinner för även om efterfrågan på dessa yrken kan vara låg och konkurrensen hög, eller att välja ”ett smart val” där en garanterat är efterfrågad och arbetsgivarna drar i en med en bra lön?

Här om dagen hade jag en diskussion med ett par vänner som berörde ämnet. Vi hade en hypotetisk diskussion om våra framtida barns gymnasieval, och hur mycket en skulle/borde lägga sig i det. Min ena vän sa att hon inte skulle låta sin unge välja någon smal och väldigt nischad utbildning för att hon inte ville att ungen skulle fastna med dålig lön och så vidare resten av livet. Jag förstår hennes poäng, om det är ett väldigt udda särintresse kanske det kan vara värt att fundera över något lite bredare utbildning samt att utöva intresset vid sidan om istället. Jag själv har dock alltid varit av åsikten att gör vad fan du vill bara du är lycklig med det och inte skadar någon, och detta har även gällt mina åsikter om utbildningsval (även på gymnasiet). Jag anser att det är viktigare att trivas på jobbet och känna att man gör något man älskar med sitt liv än att man har en hög lön. Jag själv har alltid gjort mina val efter magkänsla och inte efter vad som är ”det smarta valet”, och hittills måste jag säga att det har lyckats väldigt bra (kanske är det detta som gör att jag tycker såhär, hm). Jag skulle till exempel aldrig välja att plugga ett naturvetenskapligt eller tekniskt ämne på universitetet, även om det kanske skulle generera mer pengar och högre status än samhällsvetenskapen, för jag vill inte lägga ner mitt liv på något jag inte är intresserad av (annat än att möjligen titta på Discovery Channel eller bläddra igenom en Illustrerad Vetenskap då och då). Jag skulle hellre aldrig kunna kräva av någon annan (till exempel mitt hypotetiska barn långt in i framtiden) att den gjorde detta.

En anledning till att jag tycker som jag gör är också att det är lätt att ändra sig, skola om sig, läsa upp några betyg, om man nu skulle vilja det. Särskilt att ändra sig efter gymnasiet, eftersom ett val man gör när man är 15 inte rimligtvis ska kunna påverka hela ens liv om man ändrar sig. Men. Det finns ett stort men här. Tragiskt nog har regeringens skolpolitik på senare år pekat mot att begränsa många av dessa val, till exempel genom att det inte längre är möjligt att läsa upp betyg på komvux och genom att ha tagit bort kravet på högskolebehörighet på yrkesprogrammen i gymnasiet. Detta innebär alltså att det där valet man gör när man är 15 blir ett stort val, och man har inte lika stor möjlighet att ändra sig. Det är inte kört än, för den som vill ändra de val den gjort. Men om det fortsätter i den här riktningen kommer det inte lika längre vara lika lätt att ångra sig. Dessutom har denna politik redan fått till konsekvens att klyftorna mellan människor med olika socioekonomiska bakgrunder ökat mer de senaste åren när det gäller vilka som vidareutbildar sig och inte. Detta är naturligtvis helt vrickat, 2013 borde dessa siffror gå åt andra hållet.

Så frågan är hur lång tid jag kommer att kunna hålla den ståndpunkt jag gör, med argumentet ”en kan alltid ändra sig”. Men hittills är det nog så jag tycker. Så gör det du känner för, ändra dig om du känner för det, för vi har fortfarande ett fritt val. (Och jag tycker inte en kan tala om ”bortslösad tid” här, så det en sysslar med är det en vill göra.)

Jaha, så det var alltså detta som kom av ”Om att vara efterfrågad”. Nästa skrivpuff utlovar jag ett mindre flummigt inlägg och en mer direkt argumentation. Men som ni märker var jag lite kluven ikväll.

X /Frida

Annonser

Debattartikel från plugget: Företagen måste framställa kvinnan för mer än sin kropp

Skrev en antropologisk debattartikel till min förra kurs. Tänkte att det är lika bra att lägga ut den här, eftersom nya blogginlägg är sällsynt på den här bloggen.

Företagen måste framställa kvinnan som mer än sin kropp
Häromdagen läste jag en debattartikel där debattören i fråga argumenterade för att förbjuda sjukligt smala modeller. Något jag utan tvekan håller med denne om är det faktum att rapporter som den från BRIS, som talar för att unga tjejer mår allt sämre, måste tas på allvar. Det krävs inte mycket för att se den psykiska ohälsan i praktiken – många gånger räcker det att prata med unga tjejer för att märka av det, vilket jag själv märkt av genom ideellt arbete här i Göteborg.Dock menar jag att ett förbud av en kroppsform på catwalk och bild inte är rätt väg att gå – snarare bör vi skifta fokusen från förbud till att öppna upp för fler än ett enda ideal. Men hur ska vi gå tillväga för att göra detta?

Under nittonhundratalet skiftades idealet nästan varannat sekel – ibland skulle kvinnan vara lite mjukare och rundare i formerna och vid andra tillfällen hård och smal. Sjuttiotalet var det enda decenniet där fokus istället snarare låg på jämställdhet, och jag hävdar att detta ämne är enormt viktigt att ha i åtanke när det gäller unga tjejers välmående idag. Närmare bestämt hur kvinnor och män framställs i många mediala sammanhang, som medvetet och undermedvetet formar individers självbild.

I reklam, tidningar och annan media, framställs oftast kvinnor på ett helt annat sätt än män. Kvinnorna porträtteras som trådsmala, ofta halvnakna våp med munnen på vid gavel. De framställs inte för mycket mer än sin kropp (ofta gäller detta även om bilderna tillhör en artikel som inte handlar om hennes kropp utan om hennes kompetens), medan männen för det mesta porträtteras ståendes rakt uppochner som kompetenta individer och inte i någon sexualiserad, kråmande pose. Ett konkret exempel på detta är ett par av bilderna i H&M:s julkampanj, där en man på en av bilderna är ordentligt påklädd ute i snön och ser ut som om han är på väg till något viktigt, medan en kvinna på en annan bild i samma kampanj står iklädd endast en stickad tröja som hon drar nedåt för att dölja sina privata delar och med sängkammarblicken på plats. Fokus sätts på kvinnans smala kropp och hennes sexualitet, medan mannen får vara påklädd och se viktig ut.

Det som sker när tidningar och reklam målar upp denna bild är en normalisering av densamma – vilket gör att tjejer som skiljer sig från denna norm riskerar att ses som “okvinnliga” av sin omgivning och jag hävdar att det ofta blir näst intill ett tvång att hålla sig inom ramarna för dessa normer. Därför hävdar jag att det som framförallt behövs inte är ett förbud av smala modeller – andra normer skulle ta över idealet – utan snarare ett skiftat fokus till individers agens. Det vill säga vad hon gör och hur hon handlar.

Klädjättar som H&M och tjejtidningar som Veckorevyn måste börja ta sitt ansvar genom att sluta porträttera män som hårda, allvetande Bondkopior och kvinnor som vandrande, sexualiserade pinnar. Istället måste de porträttera människor för vad de faktiskt är och vad de faktiskt kan och gör. Unga tjejer, liksom vuxna, skulle kanske då inte lägga lika mycket tid på att analysera sin vikt eller form. Om dessa företag skulle ta tillvara på mer än bara en kropp när det gäller kvinnliga modeller och kvinnor i veckotidningar, skulle detta resultera i ett liknande tänk ute i samhället, och således även minska vikthetsen.

X /Frida

299770_10150316982887198_1015269228_n

Konstprojektet och idealet

De senaste åren har en våg av alltmer radikala och omdiskuterade konstprojekt omgärdat oss. Från Anna Odells fejkade psykos till Lars Vilks rondellhundar och mer aktuellt Makode Lindes så kallade könsstympningstårta och Hanna Widerstedts wallraffande. Jag vill dröja kvar vid den sista och kanske mest aktuella av dessa färgstarka personligheter. Widerstedt blev först känd genom kontroversiella youtubevideos som ”Jag vill bara knulla”, ”Jag hatar svenska killar” och ”Jag hatar turkar”, för att sedan fortsätta på det provocerande spåret genom sin blogg och sitt deltagande i Big Brother. För några veckor sedan kom hon ut med att hela hon hade varit ett samtidskritiskt konstprojekt, och hon säger till DN:

– Jag är djupt fascinerad av nutidens rätt sjuka ideal. Jag ville försöka förstå varför de ser ut som de gör och samtidigt få en inblick i den främmande bloggvärlden där unga tjejer faktiskt har makt.

– Jag vill att människor ska förstå att min rollkaraktär, som jag kallar för ”Louis Vulgorette”, finns på riktigt, och att det är personer som hon som har makten över vår framtid. Kan jag få en enda person att reflektera över det har jag lyckats.

Jag ställer mig två frågor. För det första undrar jag om Louis Vulgorette faktiskt är vad Widerstedt vill få henne till – en kritik mot storbloggare som till exempel Kissie och en ögonöppnare för alla de fans (framförallt unga tonårstjejer) som följde och tog efter henne – eller ett gigantiskt PR-trick. På Widerstedts nya blogg kallar hon sig nämligen ”Performing artist”, och lägger upp många bilder på sin konst, vilken hon troligtvis kan tjäna en del pengar på efter en tio månader lång reklamkampanj. Men oavsett vilken av dessa anledningar som ligger bakom tror jag att den här tjejen är smart. Många vill få det till att Widerstedt har sökt berömmelse med alla medel för att sedan komma ut som konstprojekt när hon ”ångrade sig” – till exempel den här artikeln. Dock tror jag inte det är riktigt så enkelt – hela karaktären känns alldeles för uttänkt för det, och jag tvivlar på att en så färgstark personlighet kan ”gömma sig” bakom en så nedtonad fasad utan att lysa igenom under en längre tid.

Oavsett anledningen bakom projektet anser jag dock att den viktigare frågan är: har detta påverkat läsarna, och har Hanna Widerstedt lyckats med att få dem att tänka till och inse att skandalbloggarna kanske inte är så ideala som de framstår för dessa tjejer (och killar)? Har hon fått unga tjejer som såg upp till henne att inse att hetsbantning, en ny (svindyr) handväska och konsumtion till tusen inte skapar lycka? Jag hoppas det. För det är riktigt läskigt att läsa kommentarer i den här typen av bloggar, där dessa tjejer blir idealen, och drömmarna är att bli ett objekt som endast bedöms efter konsumtion och utseende och andra egenskaper inte spelar någon som helst roll. Det är läskigt att läsa om hur Kissie gång på gång tjockmobbar Isabella Löwengrip samtidigt som hon motsägelsefullt nog hävdar att ”alla får se ut som de vill” – en kommentar som jag tror är mer riktad mot kritiken mot att hon själv är för smal.

Så, sammanfattningsvis har jag åtminstone en förhoppning om att Widerstedts konstprojekt/PR-projekt/ånger/vad-man-än-tror-det-var ska ha fått någon slags effekt hos de tjejer som faktiskt tror att det är så man måste vara. Och det ger mig faktiskt lite hopp.

X /Frida

20 sekunder

Idag är det internationella dagen mot dödsstraff. Jag är med i Amnesty och aktiv i en grupp här i Göteborg och är därmed självklart emot dödsstraffet, oberoende av vad någon har gjort för att bestraffas. Dagen till ära stod vi i min grupp idag i Brunnsparken och delade ut information om dödsstraffet samt hade petitioner för några olika fall som vi behövde underskrifter för. Det vi då gör är att helt rätt och slätt ställa frågan ”Skulle du kunna tänka dig att skriva på mot dödsstraffet(/för avskaffandet av dödsstraffet)?”. En del människor svarar då att de är för dödsstraffet – visst, jag håller inte med om det, men jag respekterar deras ståndpunkt. We agree to disagree.

Det jag däremot höjer på ögonbrynen åt, är alla människor som märkbart tycker att det är fruktansvärt jobbigt att ens få frågan. Det är alla de där människorna som undviker ens blick och bestämt (och lite irriterat) hävdar att de inte har tid. Det är de som snabbare än kvickt påstår att de redan är medlem, fast om de vore det skulle de så klart veta att en petition inte handlar om pengar eller att värva medlemmar, utan om att samla röster mot orättvisor. Jag gissar att många av dessa är människor som har åsikter om både det ena och det andra när de sitter hemma i soffan. Åh vad hemskt det är att hen ska behöva dö för att hen är homosexuell. Jag skulle aldrig vilja leva i ett land där man riskerade att dö bara genom att säga sin åsikt. Och så vidare. Men ändå kan man inte ta sig tid i ens 20 sekunder för att skriva sitt namn på en lista.

Det enda jag vill med det här inlägget är att påpeka för er som känner igen er i min beskrivning att alla som ber om lite uppmärksamhet ute inte vill ha pengar, eller värva dig som medlem, eller ens ha din mejl eller ditt telefonnummer. Många av oss som jobbar frivilligt för organisationer som till exempel strävar mot mänskliga rättigheter ger av vår tid för att för att samla era namn, era ställningstaganden. Det tar upp typ 20 sekunder av din tid. Och jag vet (hoppas) att många av de människor som bara går förbi har någon form av åsikter kring de orättvisor som finns i världen, och om man då har överensstämmande åsikter med petitionen, är 20 sekunder verkligen så mycket då? Är 20 sekunder för mycket för att potentiellt förbättra (förlänga) någons liv? Tänk på det nästa gång någon vill ha din uppmärksamhet – har du verkligen så bråttom? Är det verkligen så jobbigt? Eller är det värt dina dyrbara sekunder för att hjälpa någon annan?

/X

 

Kvotering

Jag såg Cockpit på bio häromdagen. Det var en riktigt bra film, rolig och bra story. Men jag tänker inte recensera den här och nu, utan snarare diskutera något den fick mig att tänka på – nämligen kvotering.

Det finns många åsikter om detta ämne. Å ena sidan är majoriteten av chefer och styrelseledamöter i svenskt näringsliv vita medelålders män. Detta är ett faktum. Många hävdar att för att bryta mönster när det gäller på vilket sätt många av dessa väljs ut – det vill säga genom kontakter och att de passar in i gruppen – är det nödvändigt med kvotering på så sätt att kvinnornas kompetens (som annars förbises) kommer fram. Andra hävdar att om kvotering skulle införas skulle kvinnorna få jobb bara för att de är kvinnor.

Själv tror jag definitivt att kvinnans kompetens ibland kan förbises i vissa sammanhang där den i själva verket kanske skulle ha gynnat företaget hon skulle ha anställts på, och jag håller definitivt inte med om att kvinnor skulle få jobb ”bara för att de är kvinnor” om kvotering infördes. Men däremot vet jag inte om jag tycker att just kvotering skulle vara en bra väg att gå för att öka jämställdheten. Jag tycker att det känns lite påtvingat. Om 100 % kvinnor har den bästa kompetensen för en styrelse anser jag att då ska dessa kvinnor styra, och givetvis samma sak med män.

Men hur skulle man då gå till väga för att jämställdheten faktiskt skulle öka? När det gäller anställningar skulle jag definitivt säga ett anonymt CV som första steg. Det vill säga ett CV som visar dina kompetenser, och inte om du är man eller kvinna eller om du har ett svenskt eller utländskt namn. För sådana saker är väl egentligen inte relevanta på ett CV? Det tycker åtminstone inte jag. Om chefen inte har ett ansikte på personen förrän på anställningsintervjun kanske hen får en mer nyanserad bild av individen i fråga.

När det kommer till jämställdhet vet jag inte om kvotering är Svaret, som vissa hävdar. Men visst krävs det förändring.

 

 

Följ min blogg med Bloglovin

X /Frida