This is not a Happy Day

Somebody said that congratulating a woman on International Women’s Day is like congratulating someone with aids on World Aids Day, and I find that pretty accurate. This day, the International Women’s Day, does not exist to be happy about being a woman. This is not another Mother’s Day or Father’s Day, it’s a day that exists because this is a man’s world and we have to fight to change that.

Normally I spend this day in Sweden, and can be upset enough about the wage gap, societal norms that forces women and men into narrow stereotypes, rapists who go free time after time because the courts rule that the men ”didn’t understand that it was against her will”, and people’s complete incomprehension of these problems.

12512257_1105806229464612_3142816928193912625_n
Source

12240945_794906030637301_3740225929854852303_o_564db137ddf2b347d66df2a4Picture one: 19th of November, International Men’s Day
-…
Picture two: 8th of March, International Women’s Day
                     – Why isn’t there a MEN’S DAY?
              – Guys CAN DO IT too, right!
– Discriminatioooon!
                                   – But the men? Who cares about them?
Source

This year, however, I am not spending in Sweden, but in Honduras. While the statistics of  Honduras (still very high) murder rates has been decreasing during the last years, femicides (the assassination of women for gender related reasons) has increased with 263 % (!!!) between 2005 and 2013. In Honduras, one woman is killed every sixteen hours for no other reason than her gender!

I am currently writing my bachelor’s thesis in social anthropology about women in the capital Tegucigalpa and their perceptions of violence and safety in the city. Because of this, I have been interviewing regular Honduran women about the subject. Sadly, several of the interviewees admit that they are searching for a way to get out of the country mainly because they just don’t feel safe here.

My interviewees told me stories about domestic violence, violence in the streets and while taking public transport, sexual harassment, and threats of rape and death. Likewise, my friends has also told me stories – students being sexually extruded by their teachers at university, and even girls being killed by their boyfriends. It seems like almost every woman in this country has encountered gender based violence or discrimination of some kind.

That is why this day is still very necessary and why we need to keep fighting for the women of the world, this day and all other days of the year. Sadly the ones who do are also exposed to violence – last week Berta Cáceres, environmental activist and human rights activist was murdered in her home here in Honduras.

2592

Source

Cáceres death has shook the country deeply and also got international reactions. For her sake, for all the activists who are putting themselves in danger for the sake of justice, and for the sake of an equal society, an equal world, we need to keep addressing these issues and fight for equality.

So no, this is not a happy day and I don’t want to be congratulated until women and men have equal rights and equal power. But it is an inspirational day, it’s the first day of the rest of the feminist fight. It’s a day to empower the woman, not because she is worth more than a man but because she is worth just as much.

10363357_1312195155464479_6171852018650881815_n

Photo by my colleagues at CEM-H at today’s demonstration in Tegucigalpa.

Två månader i Honduras and counting

– Honduras!? Kunde du inte ha valt ett annat land än det med högst mordstatistik i världen för att volontärarbeta? Frågade min pappa när jag tillkännagav mina planer för första gången i vintras. Nu har det gått mer än två månader sedan jag slängde ner mina viktigaste saker i en väska och flyttade till huvudstaden Tegucigalpa för att volontärarbeta med kvinnorättsfrågor. Totalt ett år kommer jag att bo här, och jag måste säga att hittills känns det väldigt bra, mordstatistiken till trots.

Visst är det inte någonting att ta lätt på. Våldet är ett stort problem i det här landet, och jag har lärt känna många personer som känner någon som blivit mördad. Man begränsar sin egen frihet när man bor här – jag har mina bestämda platser som jag färdas emellan och vistas på, och har oftast med mig någon när jag ska någonstans. Visst kan jag inte röra mig på samma sätt som hemma, där jag tar spårvagnen hem efter en utekväll vid femsnåret och vinglar hem ensam utan en tanke på att gömma min mobiltelefon eller handväskan.

I det här inledande inlägget kommer jag inte med någon djupare analys av problematiken med mäskliga rättigheter eller politik i det här landet, utan det är mer en personlig reflektion över hur jag trivs än sålänge. Jag måste säga att under omständigheterna och med det jag gör här känns det, för mig personligen, helt rätt. Många gånger kan staden vara betonggrå, som storstäder många gånger är, men då gäller det att hitta guldkornen:

P1010347

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

P1010349

 

 

 

 

P1010348

 

Att det känns så bra här beror såklart till stor del på människorna runt omkring mig. Jag känner mig lyckligt lottad, för jag har hamnat i en värdfamilj som jag verkligen trivs helt otroligt bra med. De är lite mer liberala än den genomsnittliga Hondurianska familjen tror jag, och jag har mycket frihet samtidigt som jag trivs väldigt bra med att hänga med familjen. För mig känns de redan som en andra familj, som den där rosaskimrande drömmen man har om en värdfamilj. Sedan består hushållet till största del av folk i min egen ålder, vilket gör att det snarare känns lite som ett kollektiv, vilket är riktigt härligt!

De andra volontärerna är också ett gäng goa typer, både de andra från Europa och de hondurianska volontärerna som själva varit på utbyte. Jag upplever att det är väldigt lätt att träffa nya människor och vänner här, vilket är en kontrast mot Sverige, därinne upplevelse är att dett kan ta väldigt lång tid att lära känna människor på djupet.

P1010452

 

 

P1010441

 

 

 

P1010610

 

 

 

P1010580

En annan stor del av hur jag uppfattar min vistelse hittills är såklart mitt projekt. Jag jobbar på Centro de Estudios de la Mujer här i Tegucigalpa. De jobbar med kvinnorättsfrågor och mänskliga rättigheter, vilket är något jag själv skulle vilja jobba med i framtiden. Därför känns den här volontärplatsen meningsfull på mer än ett sätt för mig. Nu i början har jag haft mycket tid till att studera, eftersom spanskan krävs för att jag ska hänga med i projektet. Men jag har även börjat hålla en engelskakurs med jämlikhetsperspektiv för barn en gång i veckan tillsammans med en annan volontär, och planerar att genomföra två workshops med tema jämställdhet för vuxna i november. Med andra ord, en bra början!

X /Frida