Hatet växer

 

 

Under ett par dagar har jag haft en lång diskussion på den rasistiska facebooksidan ”The Typical Antirasist”. Jag kan inte påstå att det har varit speciellt givande – idioterna jag argumenterar emot har absolut ingenting att komma med, mer än det urholkade påståendet ”Antirasist = Antivit”. Så fort jag skriver ett vettigt argument kommer de med ordbajs om att invandring på något sätt skulle vara folkmord på ”vita”, och kan inte ens ge någon respons på det jag skriver. Här kommer en skärmdump av diskussionen:

(Tog bort kommentarerna innan detta, då de inte har med diskussionen att göra. Dessutom fortsatte diskussionen lite till med skrala argument om ”folkmord” igen. Men I think you get the point.)

De här människorna, och särskilt ”Erik” (se bild) har ju uppenbarligen inget förstånd och fattar inte vad jag skriver, så jag kommer nog inte att dra det speciellt mycket längre i just denna diskussion.Däremot har hela grejen fått mig att reflektera över den ökande främlingsfientligheten i samhället.

Ur en dålig ekonomi kryper extremismen fram och ger sig uttryck i sina värsta former genom till exempel Anders Breivik och Peter Mangs. Men läskigast är ändå hur vardaglig och påtaglig rasismen och främlingsfientligheten har blivit. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och står för ”trygghet och tradition”, samtidigt som högt uppsatta medlemmar springer efter folk med järnrör och kallar folk för ”blatte”, ”babbe” och ”fitta” på oerhört nedsättande vis. Sidor som NEJ TACK – till moské i Sverige har tusentals medlemmar på Facebook. Hatet växer, mer än på länge.

Men hur ska man handskas med det här då? Jag har börjat läsa Daniel Poohl och Alex Bengtssons bok ”Positiv Antirasism”, vilken tar upp flera bra poänger. Till exempel menar de:

Vi efterlyser en antirasism som behandlar intoleransen som ett samhällsproblem som drabbar människor varje dag. En antirasism som protesterar vem det än är som står för intoleransen.

Att understryka att vi behöver föra en antirasism som tar tag i intoleransen inom alla grupper, kan möjligen förtydliga för inskränkta människor som ”Erik” i kommentarsfältet ovan att det inte bara är ”vita” som kallas rasister och att antirasismen inte jobbar för ett ”folkmord på vita” (Ja, jag vet att få är så konspirationsteoretiskt inskränkta som ”Erik”, men ju färre nutcases desto bättre, ellerhur?). I vilket fall som helst rekommenderar att läsa boken om man har ett intresse i frågan. Den är kort och koncis, men säger vad den behöver säga och är väldigt intressant.

Jag menar att ett av de bästa sätten att bemöta intoleransen, främlingsfientligheten och smygrasismen är att ta debatten. Att argumentera kanske inte alltid får en person att ändra åsikt totalt, men de flesta kommer åtminstone att reflektera över det du har sagt. Många som har vissa av dessa åsikterna är inte alls så extrema och har inte alls så snäv syn på världen som människorna i mina skärmdumpar. För många individer handlar den här typen av åsikter många gånger nämligen bara om fördomar som kanske kan komma att knäckas om man förklarar hur verkligheten ser ut.

X /Frida

Annonser

Konstprojektet och idealet

De senaste åren har en våg av alltmer radikala och omdiskuterade konstprojekt omgärdat oss. Från Anna Odells fejkade psykos till Lars Vilks rondellhundar och mer aktuellt Makode Lindes så kallade könsstympningstårta och Hanna Widerstedts wallraffande. Jag vill dröja kvar vid den sista och kanske mest aktuella av dessa färgstarka personligheter. Widerstedt blev först känd genom kontroversiella youtubevideos som ”Jag vill bara knulla”, ”Jag hatar svenska killar” och ”Jag hatar turkar”, för att sedan fortsätta på det provocerande spåret genom sin blogg och sitt deltagande i Big Brother. För några veckor sedan kom hon ut med att hela hon hade varit ett samtidskritiskt konstprojekt, och hon säger till DN:

– Jag är djupt fascinerad av nutidens rätt sjuka ideal. Jag ville försöka förstå varför de ser ut som de gör och samtidigt få en inblick i den främmande bloggvärlden där unga tjejer faktiskt har makt.

– Jag vill att människor ska förstå att min rollkaraktär, som jag kallar för ”Louis Vulgorette”, finns på riktigt, och att det är personer som hon som har makten över vår framtid. Kan jag få en enda person att reflektera över det har jag lyckats.

Jag ställer mig två frågor. För det första undrar jag om Louis Vulgorette faktiskt är vad Widerstedt vill få henne till – en kritik mot storbloggare som till exempel Kissie och en ögonöppnare för alla de fans (framförallt unga tonårstjejer) som följde och tog efter henne – eller ett gigantiskt PR-trick. På Widerstedts nya blogg kallar hon sig nämligen ”Performing artist”, och lägger upp många bilder på sin konst, vilken hon troligtvis kan tjäna en del pengar på efter en tio månader lång reklamkampanj. Men oavsett vilken av dessa anledningar som ligger bakom tror jag att den här tjejen är smart. Många vill få det till att Widerstedt har sökt berömmelse med alla medel för att sedan komma ut som konstprojekt när hon ”ångrade sig” – till exempel den här artikeln. Dock tror jag inte det är riktigt så enkelt – hela karaktären känns alldeles för uttänkt för det, och jag tvivlar på att en så färgstark personlighet kan ”gömma sig” bakom en så nedtonad fasad utan att lysa igenom under en längre tid.

Oavsett anledningen bakom projektet anser jag dock att den viktigare frågan är: har detta påverkat läsarna, och har Hanna Widerstedt lyckats med att få dem att tänka till och inse att skandalbloggarna kanske inte är så ideala som de framstår för dessa tjejer (och killar)? Har hon fått unga tjejer som såg upp till henne att inse att hetsbantning, en ny (svindyr) handväska och konsumtion till tusen inte skapar lycka? Jag hoppas det. För det är riktigt läskigt att läsa kommentarer i den här typen av bloggar, där dessa tjejer blir idealen, och drömmarna är att bli ett objekt som endast bedöms efter konsumtion och utseende och andra egenskaper inte spelar någon som helst roll. Det är läskigt att läsa om hur Kissie gång på gång tjockmobbar Isabella Löwengrip samtidigt som hon motsägelsefullt nog hävdar att ”alla får se ut som de vill” – en kommentar som jag tror är mer riktad mot kritiken mot att hon själv är för smal.

Så, sammanfattningsvis har jag åtminstone en förhoppning om att Widerstedts konstprojekt/PR-projekt/ånger/vad-man-än-tror-det-var ska ha fått någon slags effekt hos de tjejer som faktiskt tror att det är så man måste vara. Och det ger mig faktiskt lite hopp.

X /Frida

20 sekunder

Idag är det internationella dagen mot dödsstraff. Jag är med i Amnesty och aktiv i en grupp här i Göteborg och är därmed självklart emot dödsstraffet, oberoende av vad någon har gjort för att bestraffas. Dagen till ära stod vi i min grupp idag i Brunnsparken och delade ut information om dödsstraffet samt hade petitioner för några olika fall som vi behövde underskrifter för. Det vi då gör är att helt rätt och slätt ställa frågan ”Skulle du kunna tänka dig att skriva på mot dödsstraffet(/för avskaffandet av dödsstraffet)?”. En del människor svarar då att de är för dödsstraffet – visst, jag håller inte med om det, men jag respekterar deras ståndpunkt. We agree to disagree.

Det jag däremot höjer på ögonbrynen åt, är alla människor som märkbart tycker att det är fruktansvärt jobbigt att ens få frågan. Det är alla de där människorna som undviker ens blick och bestämt (och lite irriterat) hävdar att de inte har tid. Det är de som snabbare än kvickt påstår att de redan är medlem, fast om de vore det skulle de så klart veta att en petition inte handlar om pengar eller att värva medlemmar, utan om att samla röster mot orättvisor. Jag gissar att många av dessa är människor som har åsikter om både det ena och det andra när de sitter hemma i soffan. Åh vad hemskt det är att hen ska behöva dö för att hen är homosexuell. Jag skulle aldrig vilja leva i ett land där man riskerade att dö bara genom att säga sin åsikt. Och så vidare. Men ändå kan man inte ta sig tid i ens 20 sekunder för att skriva sitt namn på en lista.

Det enda jag vill med det här inlägget är att påpeka för er som känner igen er i min beskrivning att alla som ber om lite uppmärksamhet ute inte vill ha pengar, eller värva dig som medlem, eller ens ha din mejl eller ditt telefonnummer. Många av oss som jobbar frivilligt för organisationer som till exempel strävar mot mänskliga rättigheter ger av vår tid för att för att samla era namn, era ställningstaganden. Det tar upp typ 20 sekunder av din tid. Och jag vet (hoppas) att många av de människor som bara går förbi har någon form av åsikter kring de orättvisor som finns i världen, och om man då har överensstämmande åsikter med petitionen, är 20 sekunder verkligen så mycket då? Är 20 sekunder för mycket för att potentiellt förbättra (förlänga) någons liv? Tänk på det nästa gång någon vill ha din uppmärksamhet – har du verkligen så bråttom? Är det verkligen så jobbigt? Eller är det värt dina dyrbara sekunder för att hjälpa någon annan?

/X

 

Kvotering

Jag såg Cockpit på bio häromdagen. Det var en riktigt bra film, rolig och bra story. Men jag tänker inte recensera den här och nu, utan snarare diskutera något den fick mig att tänka på – nämligen kvotering.

Det finns många åsikter om detta ämne. Å ena sidan är majoriteten av chefer och styrelseledamöter i svenskt näringsliv vita medelålders män. Detta är ett faktum. Många hävdar att för att bryta mönster när det gäller på vilket sätt många av dessa väljs ut – det vill säga genom kontakter och att de passar in i gruppen – är det nödvändigt med kvotering på så sätt att kvinnornas kompetens (som annars förbises) kommer fram. Andra hävdar att om kvotering skulle införas skulle kvinnorna få jobb bara för att de är kvinnor.

Själv tror jag definitivt att kvinnans kompetens ibland kan förbises i vissa sammanhang där den i själva verket kanske skulle ha gynnat företaget hon skulle ha anställts på, och jag håller definitivt inte med om att kvinnor skulle få jobb ”bara för att de är kvinnor” om kvotering infördes. Men däremot vet jag inte om jag tycker att just kvotering skulle vara en bra väg att gå för att öka jämställdheten. Jag tycker att det känns lite påtvingat. Om 100 % kvinnor har den bästa kompetensen för en styrelse anser jag att då ska dessa kvinnor styra, och givetvis samma sak med män.

Men hur skulle man då gå till väga för att jämställdheten faktiskt skulle öka? När det gäller anställningar skulle jag definitivt säga ett anonymt CV som första steg. Det vill säga ett CV som visar dina kompetenser, och inte om du är man eller kvinna eller om du har ett svenskt eller utländskt namn. För sådana saker är väl egentligen inte relevanta på ett CV? Det tycker åtminstone inte jag. Om chefen inte har ett ansikte på personen förrän på anställningsintervjun kanske hen får en mer nyanserad bild av individen i fråga.

När det kommer till jämställdhet vet jag inte om kvotering är Svaret, som vissa hävdar. Men visst krävs det förändring.

 

 

Följ min blogg med Bloglovin

X /Frida

Wes Anderson har gjort det igen


Följ min blogg med Bloglovin

Wes Anderson, regissör av fantastiska filmer såsom The Royal Tenenbaums, Darjeeling Limited och Fantastic Mr. Fox, har ännu en gång skapat ett mästerverk. Moonrise Kingdom utspelar sig på sextiotalet och handlar om föräldralöse Sam som tillsammans med sin brevvän Suzy planerar att rymma hemifrån (även om Sam tekniskt sett inte rymmer ”hemifrån”, utan från det scoutläger han är på för sommaren). Dels får vi följa Sam och Suzy när de, med hjälp av Sams excellenta scoutkunskaper, genomför sin plan, och dels får vi följa den skallgångskedja som söker efter dem. Det är en film om barn för vuxna, och helt klart är det en glorifiering av barndomens oskyldiga dagar (vilket man för övrigt kan tycka är ett genomgående tema i flera av Wes Andersons filmer). Skådespelarna – bland andra Bruce Willis, Edward Norton, Bill Murray och inte minst huvudrollsinnehavarna Kara Hayward och Jared Gilman – gör ett fantastiskt jobb med att porträttera de något excentriska karaktärerna. Jag kan säga att jag satt med ett leende på läpparna i stort sätt hela filmen, så den är helt klart sevärd, speciellt om man gillar Andersons tidigare filmer. Mer utförliga recensioner kan ni hitta här, här och här.

X /Frida