Två månader i Honduras and counting

– Honduras!? Kunde du inte ha valt ett annat land än det med högst mordstatistik i världen för att volontärarbeta? Frågade min pappa när jag tillkännagav mina planer för första gången i vintras. Nu har det gått mer än två månader sedan jag slängde ner mina viktigaste saker i en väska och flyttade till huvudstaden Tegucigalpa för att volontärarbeta med kvinnorättsfrågor. Totalt ett år kommer jag att bo här, och jag måste säga att hittills känns det väldigt bra, mordstatistiken till trots.

Visst är det inte någonting att ta lätt på. Våldet är ett stort problem i det här landet, och jag har lärt känna många personer som känner någon som blivit mördad. Man begränsar sin egen frihet när man bor här – jag har mina bestämda platser som jag färdas emellan och vistas på, och har oftast med mig någon när jag ska någonstans. Visst kan jag inte röra mig på samma sätt som hemma, där jag tar spårvagnen hem efter en utekväll vid femsnåret och vinglar hem ensam utan en tanke på att gömma min mobiltelefon eller handväskan.

I det här inledande inlägget kommer jag inte med någon djupare analys av problematiken med mäskliga rättigheter eller politik i det här landet, utan det är mer en personlig reflektion över hur jag trivs än sålänge. Jag måste säga att under omständigheterna och med det jag gör här känns det, för mig personligen, helt rätt. Många gånger kan staden vara betonggrå, som storstäder många gånger är, men då gäller det att hitta guldkornen:

P1010347

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

P1010349

 

 

 

 

P1010348

 

Att det känns så bra här beror såklart till stor del på människorna runt omkring mig. Jag känner mig lyckligt lottad, för jag har hamnat i en värdfamilj som jag verkligen trivs helt otroligt bra med. De är lite mer liberala än den genomsnittliga Hondurianska familjen tror jag, och jag har mycket frihet samtidigt som jag trivs väldigt bra med att hänga med familjen. För mig känns de redan som en andra familj, som den där rosaskimrande drömmen man har om en värdfamilj. Sedan består hushållet till största del av folk i min egen ålder, vilket gör att det snarare känns lite som ett kollektiv, vilket är riktigt härligt!

De andra volontärerna är också ett gäng goa typer, både de andra från Europa och de hondurianska volontärerna som själva varit på utbyte. Jag upplever att det är väldigt lätt att träffa nya människor och vänner här, vilket är en kontrast mot Sverige, därinne upplevelse är att dett kan ta väldigt lång tid att lära känna människor på djupet.

P1010452

 

 

P1010441

 

 

 

P1010610

 

 

 

P1010580

En annan stor del av hur jag uppfattar min vistelse hittills är såklart mitt projekt. Jag jobbar på Centro de Estudios de la Mujer här i Tegucigalpa. De jobbar med kvinnorättsfrågor och mänskliga rättigheter, vilket är något jag själv skulle vilja jobba med i framtiden. Därför känns den här volontärplatsen meningsfull på mer än ett sätt för mig. Nu i början har jag haft mycket tid till att studera, eftersom spanskan krävs för att jag ska hänga med i projektet. Men jag har även börjat hålla en engelskakurs med jämlikhetsperspektiv för barn en gång i veckan tillsammans med en annan volontär, och planerar att genomföra två workshops med tema jämställdhet för vuxna i november. Med andra ord, en bra början!

X /Frida

20 sekunder

Idag är det internationella dagen mot dödsstraff. Jag är med i Amnesty och aktiv i en grupp här i Göteborg och är därmed självklart emot dödsstraffet, oberoende av vad någon har gjort för att bestraffas. Dagen till ära stod vi i min grupp idag i Brunnsparken och delade ut information om dödsstraffet samt hade petitioner för några olika fall som vi behövde underskrifter för. Det vi då gör är att helt rätt och slätt ställa frågan ”Skulle du kunna tänka dig att skriva på mot dödsstraffet(/för avskaffandet av dödsstraffet)?”. En del människor svarar då att de är för dödsstraffet – visst, jag håller inte med om det, men jag respekterar deras ståndpunkt. We agree to disagree.

Det jag däremot höjer på ögonbrynen åt, är alla människor som märkbart tycker att det är fruktansvärt jobbigt att ens få frågan. Det är alla de där människorna som undviker ens blick och bestämt (och lite irriterat) hävdar att de inte har tid. Det är de som snabbare än kvickt påstår att de redan är medlem, fast om de vore det skulle de så klart veta att en petition inte handlar om pengar eller att värva medlemmar, utan om att samla röster mot orättvisor. Jag gissar att många av dessa är människor som har åsikter om både det ena och det andra när de sitter hemma i soffan. Åh vad hemskt det är att hen ska behöva dö för att hen är homosexuell. Jag skulle aldrig vilja leva i ett land där man riskerade att dö bara genom att säga sin åsikt. Och så vidare. Men ändå kan man inte ta sig tid i ens 20 sekunder för att skriva sitt namn på en lista.

Det enda jag vill med det här inlägget är att påpeka för er som känner igen er i min beskrivning att alla som ber om lite uppmärksamhet ute inte vill ha pengar, eller värva dig som medlem, eller ens ha din mejl eller ditt telefonnummer. Många av oss som jobbar frivilligt för organisationer som till exempel strävar mot mänskliga rättigheter ger av vår tid för att för att samla era namn, era ställningstaganden. Det tar upp typ 20 sekunder av din tid. Och jag vet (hoppas) att många av de människor som bara går förbi har någon form av åsikter kring de orättvisor som finns i världen, och om man då har överensstämmande åsikter med petitionen, är 20 sekunder verkligen så mycket då? Är 20 sekunder för mycket för att potentiellt förbättra (förlänga) någons liv? Tänk på det nästa gång någon vill ha din uppmärksamhet – har du verkligen så bråttom? Är det verkligen så jobbigt? Eller är det värt dina dyrbara sekunder för att hjälpa någon annan?

/X