Kvotering

Jag såg Cockpit på bio häromdagen. Det var en riktigt bra film, rolig och bra story. Men jag tänker inte recensera den här och nu, utan snarare diskutera något den fick mig att tänka på – nämligen kvotering.

Det finns många åsikter om detta ämne. Å ena sidan är majoriteten av chefer och styrelseledamöter i svenskt näringsliv vita medelålders män. Detta är ett faktum. Många hävdar att för att bryta mönster när det gäller på vilket sätt många av dessa väljs ut – det vill säga genom kontakter och att de passar in i gruppen – är det nödvändigt med kvotering på så sätt att kvinnornas kompetens (som annars förbises) kommer fram. Andra hävdar att om kvotering skulle införas skulle kvinnorna få jobb bara för att de är kvinnor.

Själv tror jag definitivt att kvinnans kompetens ibland kan förbises i vissa sammanhang där den i själva verket kanske skulle ha gynnat företaget hon skulle ha anställts på, och jag håller definitivt inte med om att kvinnor skulle få jobb ”bara för att de är kvinnor” om kvotering infördes. Men däremot vet jag inte om jag tycker att just kvotering skulle vara en bra väg att gå för att öka jämställdheten. Jag tycker att det känns lite påtvingat. Om 100 % kvinnor har den bästa kompetensen för en styrelse anser jag att då ska dessa kvinnor styra, och givetvis samma sak med män.

Men hur skulle man då gå till väga för att jämställdheten faktiskt skulle öka? När det gäller anställningar skulle jag definitivt säga ett anonymt CV som första steg. Det vill säga ett CV som visar dina kompetenser, och inte om du är man eller kvinna eller om du har ett svenskt eller utländskt namn. För sådana saker är väl egentligen inte relevanta på ett CV? Det tycker åtminstone inte jag. Om chefen inte har ett ansikte på personen förrän på anställningsintervjun kanske hen får en mer nyanserad bild av individen i fråga.

När det kommer till jämställdhet vet jag inte om kvotering är Svaret, som vissa hävdar. Men visst krävs det förändring.

 

 

Följ min blogg med Bloglovin

X /Frida