Populärkulturell analys – Diskursen om korkade rasister (DEL 2)

 Inledning
I första delen av min analys beskrev jag en scen från Quentin Tarantinos film Django Unchained, i vilken ett gäng rasister med illa tillverkade tygpåsar över huvudet planerar att döda Django – en fri slav – och hans prisjägarkompanjon Dr. King Schultz. Texten blir komisk då Tarantino tydligt visar att detta är början till Ku Klux Klan (KKK) och att männen i fråga framställs som ointelligenta individer – något jag problematiserade eftersom jag anser det problematiskt att textens konnotativa uttryck är att KKK och således alla rasister är ointelligenta. (Lindgren, 2009, s.79-84; Tarantino, 2012). Detta tillsammans med många liknande dumförklaringar av rasister utgör en samhällelig diskurs som kan vara farlig då jag anser att dessa individer med dumförklaringen också förklaras ofarliga, något som inte är fallet och som jag gick in lite mer på i första delen av analysen. I denna andra del av analysen av texten kommer jag med hjälp av Lindgrens (2009) tredimensionella analysmodell att gå djupare in på varför denna typ av dumförklarande diskurser är farliga och exemplifiera utifrån dagens västerländska samhälle. Jag kommer även att försöka visa på en kulturell kompetens inom stereotypifierad rasism i film kopplat till västvärldens diskurser (Lindgren, 2009, s.123).

Diskursanalys (intertextuell analys)
Som tidigare nämnts bildar texten från Django Unchained tillsammans med andra liknande texter en diskurs som säger att alla rasister är ointelligenta. Detta görs genom att texten använder sig av metonymin ’den stereotypa inskränkta, outbildade rasisten’ (som ofta även har stereotypt ‘bonniga’ karaktärsdrag), vilket är problematiskt eftersom skillnader inom gruppen ignoreras och därmed bortses det från att rasister inte bara behöver vara ointelligenta och outbildade utan kan vara högst intelligenta och i de mest extrema fallen ha en mycket farlig agenda (Lindgren, 2009, s.90-91). För att vidareutveckla analysen av denna diskurs om rasisten som outbildad och korkad individ kommer jag att göra två nedslag i andra texter där jag tycker mig se samman mytologiska tecken.

  1. The Walking Dead (2010-)

TV-serien The Walking Dead är ett exempel på en populärkulturell text som använder sig av myten om den korkade rasisten som tecken. En karaktär som vi tydligt kan se bygger på denna myt är Merle Dixon,  en stereotyp amerikansk ”lantis” som hellre tar till knytnävarna än att lösa problem. I första säsongen av serien manifesteras detta till exempel när Merle säger att han vägrar ta order från en svart person (använder sig av N-ordet) och tydligt positionerar sig som rasist, samtidigt som han är hotfull och våldsam. Även om han inte porträtteras som rent komiskt ointelligent, som i texten från Django Unchained, är det tydligt att han är en outbildad småstadsbo som snarare tänker med reptilhjärnan än att analysera sin omvärld lite mer nyanserat. (Darabont, 2010-).

  1. Borat (2006)

Borat är visserligen en satirisk komedifilm som medvetet driver med exempelvis frågor om etnicitet, men även i denna text tycker jag mig se tecken som liknar de jag ovan beskrivit. Huvudpersonen i den fiktiva dokumentär en är Borat Sagdijev, journalist från Kazakstan, som ska göra en dokumentär om USA. Min åsikt är att karaktären i sig är rasistiskt porträtterad, om än på ett satiriskt sätt, då han och hans land samt mycket annat i filmens porträtt är byggda på stereotyper. Borat är även han en ”lantis” från en liten by i Kazakstan där stereotypa scenarion och individer frodas – och har även en hel del fördomar mot judar, vilket det är ett stående skämt genom hela filmen, att han är så ”korkad och ociviliserad” att han tror att personer med judisk tro kan förvandla sin fysiska form med mera.

I filmer som Shark Night 3D och You don’t mess with the Zohan återfinner vi också liknande rasistiska stereotyper, liksom i en rad andra populärkulturella filmer och TV-serier. Det är delvis texter som dessa som skapar diskursen om den korkade rasisten. Men även vissa mer seriösa antirasistiska organisationer och debattörer använder fördummandet som maktmedel. Ett exempel är den ideella organisationen och bloggen Inte rasist, men (http://interasistmen.se). Organisationen beskriver sig på sin hemsida som en partipolitiskt obunden organisation som granskar Sverigedemokraterna (SD) och organisationer som kopplas till dem. Jag tycker mig utöver granskningen av SD se en fördummande ton på deras Facebook-sida och hemsida istället för att sakligt rapportera händelseförloppet och låta läsaren stå för domen. Nedan kommer jag med hjälp av flera nedslag i dagens samhällsklimat och i förhållande till Storeys (2012) argumentation om rasism göra ett försök i att förklara varför denna diskurs snarare stjälper än hjälper.

Sociohistorisk analys – diskursen om den korkade rasisten
Likt Michel Foucault menar jag att makten finns överallt, i varje relation mellan en punkt och en annan – ”Makten är överallt; inte därför att den omsluter allt, utan för att den kommer överallt ifrån” (Foucault, 2009, s.103). Där det finns makt finns det alltså alltid ett potentiellt motstånd – och alltså två sidor som kan utöva makt. I första delen av analysen nämnde jag Nilsson & Schöns (2010) bok om SDs väljare, som enligt författarna är både yngre och fattigare än andra partiers väljare, och ofta har en social position i samhället som är långt ifrån makten. Jag hävdade även att diskursen om den korkade rasisten kan leda till att dessa individer upplever sig som ännu mer maktlösa och därmed gör motstånd som kan få stora konsekvenser. Jag ska återkomma till dessa konsekvenser, men först ta ett steg tillbaka och ta en titt på hur rasismen ser ut i det svenska samhället.

Enligt Storey uppkom rasismen först som en defensiv ideologi för att försvara de ekonomiska fördelar som slaveriet förde med sig, till exempel genom Edward Long och Charles White som hävdade att ”den vita rasen” är överlägsen, liksom Samuel Eastwick som ville hindra svarta människor från att komma in i landet för att ”preserve the race of Britons from stain and contamination” (2012, s.173-174). I Sverige har inget slaveri förekommit efter vikingatiden, och även om landet var inblandat i slaveri på den afrikanska västkusten under 1600-talet har inte Sveriges befolkning någon relation till eller historia av slavhandel på samma sätt som till exempel USA (Regeringen, u.å.). Jag vill ändå dra paralleller mellan vad Storey skriver och rasismen i Sverige: jag tycker mig se att rasismen och främlingsfientligheten i Sverige ökat allteftersom befolkningen fått det sämre eller tycker sig ha fått det sämre. Även här har det utvecklats en defensiv ideologi som påstår att invandrarna är skälet till detta. En behöver bara surfa ut på nätet för att se det allt hårdare och allt mer rasistiska klimatet i landet. I kommentarsfält, på bloggar, hemsidor och nästan överallt på internet kan en råka på argumenten för att invandringen skulle vara anledningen till allt dåligt i samhället. I de mest extrema, men tyvärr ändå inte speciellt ovanliga fallen, handlar det om retorik i stil med Eastwicks – den ”vita rasen” ska bevaras.

Jag menar i likhet med Nilsson och Schön att många av de individer som röstar på SD här i Sverige och liknande främlingsfientliga partier runt om i Europa gör det på grund av den maktlöshet de upplever, som en form av motstånd. En diskurs som förlöjligar och hånar dessa individer istället för att ta debatten som jämlikar och försöka lägga fram så många rationella argument som möjligt, hävdar jag skulle kunna resultera i

  1. att fler individer som upplever sig maktlösa utövar motstånd genom att rösta på främlingsfientliga partier eller uttrycka främlingsfientliga åsikter, och
  2. farliga individer såsom Peter Mangs och Anders Behring Breivik begår hatbrott/terrordåd som en mycket extrem form av motstånd.

Visserligen anser jag att det är bra att tydligt positionera sig mot rasism, som Tarantino gör i Django Unchained och Darabont i The Walking Dead, men när denna positionering tar sig form i förlöjligande tror jag också att det kan få konsekvenser som de jag nämner ovan.

Vidare menar jag att en diskurs som fördummar rasisten är ett osynliggörande av det vita privilegiet (white privilege). ”Ras” är inte något som bara finns rent biologiskt, utan är något som måste konstrueras politiskt och socialt, till exempel genom de processer jag nämnde här ovan (Storey, 2012, s.172). Vita människor är inte en hög procent i världen, men likväl är det vita som har mest makt och är mest privilegierade. Vithet är normen: en vit person beskrivs till exempel ofta som ’en människa’ medan en svart person ofta beskrivs som ’en svart människa’. Richard Dyer säger till exempel: ”There is no more powerful position than that of being ‘just human’”. (Storey, 2012, s.183). Så länge det vita privilegiet finns, hävdar jag att det även finns en strukturell rasism i samhället, som utestänger och diskriminerar icke-vita genom att göra den vita individen till norm. Detta utestängande kan handla om saker som att det är svårt att hitta smink eller hårvårdsprodukter för icke-vita, diskriminering på arbetsmarknaden på grund av ett utländskt namn, eller att den absoluta majoriteten av bilder i veckotidningar är på vita människor. Det är en blandning av mindre och större problematiker som tillsammans skapar en strukturell diskriminering och rasism mot icke-vita i samhället. I Sverige har debatten om vithetsnormer och white privilege börjat bli vanligare, till exempel genom bloggar som exempelvis Falskheten (http://falskheten.blogspot.se). Detta är åtminstone ett litet steg mot minskad rasism. Men jag vill ytterligare problematisera den fördummande diskursen om rasister genom att hävda att genom att framställa dessa individer som korkade, blundar man också för att white privilege och den strukturella rasismen i samhället finns. Diskursen framställer det som att rasism bara är något ett fåtal, korkade individer sysslar med, och att samhället i stort skulle kunna vara strukturellt rasistiskt osynliggörs.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis hävdar jag alltså att samtidigt som det är bra att även populärkulturella texter tar avstånd från rasism, är förminskning och fördummande av rasister inte rätt sätt att göra detta på. Mina två huvudsakliga argument till att detta är negativt är

  1. Att fler individer känner sig maktlösa och förlöjligade och därmed utöver olika grader av rasistiskt motstånd.
  2. Att strukturell rasism och ”vardagsrasism” osynliggörs samtidigt som rasister målas upp som en liten grupp som ingen kan identifiera sig med och därmed inte göra något åt sitt eget agerande i förhållande till den strukturella rasismen.


Referenslista

Charles, L. (2006). Borat. [DVD].

Darabont, F. (2010-). The Walking Dead. [DVD].

Dugan, D. (2008). You don’t mess with the Zohan. [DVD].

Ellis, D.R. (2011). Shark Night 3D. [DVD].

Foucault, M. (2009). Sexualitetens historia: Band 1 Viljan att veta. Göteborg: Daidalos AB.

Lindgren, S. (2009). Populärkultur: Teorier, metoder och analyser. Malmö: Liber AB.

Nilsson, L; Schön, E. (2010, 28 maj). SD:s väljare litar inte längre på den etablerade politiken. Dagens Nyheter. Hämtad från http://www.dn.se/debatt/sds-valjare-litar-inte-langre-pa-den-etablerade-politiken/x

Regeringen. (u.å.). Förbud mot slaveri och slavhandel. Hämtad 17 augusti, 2013, från regeringens hemsida om mänskliga rättigheter, http://www.manskligarattigheter.se/sv/de-manskliga-rattigheterna/vilka-rattigheter-finns-det/forbud-mot-slaveri-och-slavhandel

Storey, J. (2012). Cultural Theory and Popular Culture: An introduction. Dorchester: Dorset Press.

Tarantino, Q. (2012). Django Unchained. [DVD]. The Weinstein Company; Columbia Pictures.

Populärkulturell analys – diskursen om korkade rasister (DEL 1)

I sommar har jag läst två kurser i sociologi. I den ena kursen bestod examinationen av att analysera en populärkulturell yttring i två delar. Eftersom jag i denna analys teoretiserade kring rasism och vithetsnormer och white privilege med mera, skulle det platsa på den här bloggen. Här kommer (en något modifierad) del ett, som egentligen bara är en lätt beskrivning av texten, som plockas isär och analyseras mer i del två:

Mitt val av populärkulturell yttring är en scen från Quentin Tarantinos film Django Unchained, som utspelar sig år 1858 och några år framåt i USA. I denna specifika scen har plantageägaren Don Johnson (Big Daddy) samlat ihop alla sina vita bekanta för att hämnas på huvudkaraktärerna Django (en fri slav) och Dr. King Schultz (en prisjägare som slagit sig ihop med Django) efter att de i egenskap av prisjägare avrättat tre rymlingar på Big Daddys mark. Det som irriterar Big Daddy mest verkar inte vara att prisjägarna gjorde sitt jobb och avrättade tre av hans män, utan snarare det faktum att Django är en svart man och att Dr. King Schultz jobbar sida vid sida med honom. Det som sker i denna scen är att Big Daddy och ett trettiotal av hans bekanta har samlats på sina hästar, och alla har på sig örngott med hål för ögonen över huvudet. Big Daddy säger plötsligt att han inte kan se någonting för hålen är så dåligt klippta i örngotten, varefter en argumentation över vem som gjort dem följer. Det visar sig att det är en i gruppens fru som gjort dem, och denne man blir stött och rider iväg. Argumentationen fortsätter, och några menar att de inte kan göra vad de ska när de varken kan se, höra eller andas ordentligt, medan Big Daddy menar att det motverkar syftet om de inte använder örngotten. Hela scenen blir ytterst komisk och gruppen framstår som både korkade och stereotypt ”bonniga”. I slutet av scenen säger en av männen: ”I think we all think the bag was a nice idea. But, not pointin’ any fingers, they coulda been done better. So how about no bags this time, but next time we do the bags right and then we go full regalia.” (Tarantino, 2012) Det är uppenbart att Tarantino här har skrivit sin egen version av början till KKK, och gett det hela en komisk twist där dessa män generellt verkar ligga på en ganska låg intellektuell nivå.

I texten jag har valt att analysera, KKK-scenen i Django Unchained, kan jag peka på ett tecken jag finner extra intressant. Innan jag går närmare in på det vill jag tydliggöra min definition av begreppet tecken: I enighet med Simon Lindgren (2009, s.63-65) menar jag att ett tecken är något som står för något annat och som är meningsskapande, och att tecknen är textens byggstenar. Då vad som är text och tecken i respektive populärkulturell yttring enligt Lindgren verkar vara till stor del upp till den enskilda forskaren, vill jag tydliggöra att scenen vilken jag beskrivit ovan är min text (alltså ej hela filmen), medan det tecken jag finner särskilt intressant presenteras nedan.

Det tecken jag finner särskilt intressant för analys och diskussion är den myt som scenen så tydligt spelar på – att alla rasister är korkade. På den språkliga nivån, vilket alltså blir scenens denotativa betydelse enligt Barthes, ser vi i scenen ett gäng män på hästar, iklädda örngott med hål för ögonen över huvudet. Vidare kan vi på denna nivå urskilja en tydligt rasistisk jargong där männen använder starkt värdeladdade ord och beskriver hur de ska döda Django och Dr. King Schultz. Det sista vi kan urskilja på den språkliga nivån är att männen verkar ointelligenta i sin argumentation om örngotten. Men på den mytologska nivån – den konnotativa betydelsen enligt Barthes – blir dessa män ett uttryck för början av Ku Klux Klan. Det är självklart för tittaren att det är detta som vill sägas med scenen, även om KKK aldrig nämns vid namn i filmen. När vi drar det ett steg längre blir det konnotativa uttrycket att KKK har låg intelligens, och således att rasister överlag har låg intelligens. (Lindgren, 2009, s.79-84).

Texten i fråga är utan tvekan både underhållande och vass, men enligt mig även problematisk. Varför är det då problematiskt att framställa rasister som ointelligenta? Enligt mig ligger den stora problematiken i att liknande porträtteringar skapar en hel diskurs som framställer dessa människor som ointelligenta, och genom att framställa dem som ointelligenta menar jag också att man framställer dem som ofarliga. Så är dock inte fallet – Ku Klux Klan mördade och lynchade mängder av människor, liksom andra högerextremistiska organisationer och grupper också gjort genom historien (http://www.ne.se/lang/ku-klux-klan).

Denna diskurs blir mer problematisk om vi sätter den i kontext till dagens politiska Sverige, där samma fördummande diskurs många gånger används om Sverigedemokraterna. Enligt Linnea Nilsson och Emil Schön (2010) är Sverigedemokraternas väljare yngre och fattigare än andra partiers väljare, och har ofta en social position i samhället som är långt ifrån makten. Att ett rådande och styrande betydelsemönster fördummar dessa individer är något som, hävdar jag, kan leda till att dessa upplever sig ännu mer maktlösa och således gör motstånd som leder till samhälleliga konsekvenser.

Referenslista

IMDB. (u.å.). Box office/buissness for: Django Unchained (2012). Hämtad 30 juni, 2013, från IMDB, http://www.imdb.com/title/tt1853728/business?ref_=tt_dt_bus

Lindgren, S. (2009). Populärkultur: Teorier, metoder och analyser. Malmö: Liber AB.

Nilsson, L; Schön, E. (2010, 28 maj). SD:s väljare litar inte längre på den etablerade politiken. Dagens Nyheter. Hämtad från http://www.dn.se/debatt/sds-valjare-litar-inte-langre-pa-den-etablerade-politiken/x

Tarantino, Q. (2012). Django Unchained. [DVD]. The Weinstein Company; Columbia Pictures.

X /Frida

421850_10151975741299338_640031609_n