Två månader i Honduras and counting

– Honduras!? Kunde du inte ha valt ett annat land än det med högst mordstatistik i världen för att volontärarbeta? Frågade min pappa när jag tillkännagav mina planer för första gången i vintras. Nu har det gått mer än två månader sedan jag slängde ner mina viktigaste saker i en väska och flyttade till huvudstaden Tegucigalpa för att volontärarbeta med kvinnorättsfrågor. Totalt ett år kommer jag att bo här, och jag måste säga att hittills känns det väldigt bra, mordstatistiken till trots.

Visst är det inte någonting att ta lätt på. Våldet är ett stort problem i det här landet, och jag har lärt känna många personer som känner någon som blivit mördad. Man begränsar sin egen frihet när man bor här – jag har mina bestämda platser som jag färdas emellan och vistas på, och har oftast med mig någon när jag ska någonstans. Visst kan jag inte röra mig på samma sätt som hemma, där jag tar spårvagnen hem efter en utekväll vid femsnåret och vinglar hem ensam utan en tanke på att gömma min mobiltelefon eller handväskan.

I det här inledande inlägget kommer jag inte med någon djupare analys av problematiken med mäskliga rättigheter eller politik i det här landet, utan det är mer en personlig reflektion över hur jag trivs än sålänge. Jag måste säga att under omständigheterna och med det jag gör här känns det, för mig personligen, helt rätt. Många gånger kan staden vara betonggrå, som storstäder många gånger är, men då gäller det att hitta guldkornen:

P1010347

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

P1010349

 

 

 

 

P1010348

 

Att det känns så bra här beror såklart till stor del på människorna runt omkring mig. Jag känner mig lyckligt lottad, för jag har hamnat i en värdfamilj som jag verkligen trivs helt otroligt bra med. De är lite mer liberala än den genomsnittliga Hondurianska familjen tror jag, och jag har mycket frihet samtidigt som jag trivs väldigt bra med att hänga med familjen. För mig känns de redan som en andra familj, som den där rosaskimrande drömmen man har om en värdfamilj. Sedan består hushållet till största del av folk i min egen ålder, vilket gör att det snarare känns lite som ett kollektiv, vilket är riktigt härligt!

De andra volontärerna är också ett gäng goa typer, både de andra från Europa och de hondurianska volontärerna som själva varit på utbyte. Jag upplever att det är väldigt lätt att träffa nya människor och vänner här, vilket är en kontrast mot Sverige, därinne upplevelse är att dett kan ta väldigt lång tid att lära känna människor på djupet.

P1010452

 

 

P1010441

 

 

 

P1010610

 

 

 

P1010580

En annan stor del av hur jag uppfattar min vistelse hittills är såklart mitt projekt. Jag jobbar på Centro de Estudios de la Mujer här i Tegucigalpa. De jobbar med kvinnorättsfrågor och mänskliga rättigheter, vilket är något jag själv skulle vilja jobba med i framtiden. Därför känns den här volontärplatsen meningsfull på mer än ett sätt för mig. Nu i början har jag haft mycket tid till att studera, eftersom spanskan krävs för att jag ska hänga med i projektet. Men jag har även börjat hålla en engelskakurs med jämlikhetsperspektiv för barn en gång i veckan tillsammans med en annan volontär, och planerar att genomföra två workshops med tema jämställdhet för vuxna i november. Med andra ord, en bra början!

X /Frida

Debattartikel i GT

Idag publicerades en debattartikel jag skrivit i GT. Den kan ni läsa här, men jag citerar den även nedan.

Dagligen ser vi övergrepp, oberättigat våld, miljöförstöring och andra missförhållanden på nyheterna. Likaså i det vardagliga livet dyker några av dessa orättvisor upp, även om det inte alls är på lika stor skala här på Västkusten som på vissa andra håll i världen. Reaktionerna på dessa typer av situationer brukar ofta bli: Varför gör ingen någonting? Man blir upprörd och arg på politiker och makthavare, men paradoxalt nog infinner sig många gånger även frågan: Varför ska jag behöva göra något?

Ja, varför ska just du behöva göra något egent­ligen? En av de främsta anledningarna är självklart att ju fler som faktiskt jobbar för att globala utmaningar som till exempel fattigdom eller kränkningar av mänskliga rättigheter ska minskas, desto bättre resultat kommer vi att se. Ju fler som arbetar för att minimera negativa klimatförändringar – både som privatperson och företag – desto mindre globala uppvärmning. Och så vidare.

Ett annat skäl är att vi bor och lever i ett demokratiskt och förhållandevis jämställt land, där vi har rätt att ifrågasätta om något är fel, vare sig det handlar om bostadssegregation i Göteborg ­eller bristande rätt till yttrandefrihet i Kina. Därför borde vi utnyttja denna rättighet och jobba för att göra något åt det vi tycker är fel. Det finns många olika sätt att göra det.

Jag menar att vi människor är nyttomaximerande varelser, som själva vill få ut någonting ur det mesta vi tar oss för. Även när det gäller osjälviska gärningar kan vi för det mesta få ut någonting av det vi gör – känna oss nöjda med oss själva, slippa dåligt samvete eller bli uppskattade av andra människor.

Jag tror att du kan utnyttja detta faktum när det gäller filantropiska åtaganden genom att välja utifrån dina egna intressen: Kan du både ha kakan och äta den? Att försöka bli av med ett par kilon och göra detta genom att ta cykeln i stället för bilen – och därigenom också göra miljön en tjänst – är ett tydligt exempel på att du kan det.

Om du utgår ifrån dina egna intressen när du jobbar för att förbättra inom områden du tycker behöver utvecklas, kommer du dessutom att tycka det är roligt. Du kommer att träffa nya, lika­sinnade människor och utvecklas rent personligt och kreativt – det blir en win-win situation.

Om var och en gör några små saker och tar några små steg för att förändra världen till det bättre, är inte tanken på en förändrad värld längre lika långt borta och inte lika naivt idealistiskt. Genom att alla gör något blir en klar förbättring ett ­realistiskt mål.

FRIDA SKOOG
är studerande vid institutionen för globala studier, Göteborgs universitet

X /Frida