Debattartikel från plugget: Företagen måste framställa kvinnan för mer än sin kropp

Skrev en antropologisk debattartikel till min förra kurs. Tänkte att det är lika bra att lägga ut den här, eftersom nya blogginlägg är sällsynt på den här bloggen.

Företagen måste framställa kvinnan som mer än sin kropp
Häromdagen läste jag en debattartikel där debattören i fråga argumenterade för att förbjuda sjukligt smala modeller. Något jag utan tvekan håller med denne om är det faktum att rapporter som den från BRIS, som talar för att unga tjejer mår allt sämre, måste tas på allvar. Det krävs inte mycket för att se den psykiska ohälsan i praktiken – många gånger räcker det att prata med unga tjejer för att märka av det, vilket jag själv märkt av genom ideellt arbete här i Göteborg.Dock menar jag att ett förbud av en kroppsform på catwalk och bild inte är rätt väg att gå – snarare bör vi skifta fokusen från förbud till att öppna upp för fler än ett enda ideal. Men hur ska vi gå tillväga för att göra detta?

Under nittonhundratalet skiftades idealet nästan varannat sekel – ibland skulle kvinnan vara lite mjukare och rundare i formerna och vid andra tillfällen hård och smal. Sjuttiotalet var det enda decenniet där fokus istället snarare låg på jämställdhet, och jag hävdar att detta ämne är enormt viktigt att ha i åtanke när det gäller unga tjejers välmående idag. Närmare bestämt hur kvinnor och män framställs i många mediala sammanhang, som medvetet och undermedvetet formar individers självbild.

I reklam, tidningar och annan media, framställs oftast kvinnor på ett helt annat sätt än män. Kvinnorna porträtteras som trådsmala, ofta halvnakna våp med munnen på vid gavel. De framställs inte för mycket mer än sin kropp (ofta gäller detta även om bilderna tillhör en artikel som inte handlar om hennes kropp utan om hennes kompetens), medan männen för det mesta porträtteras ståendes rakt uppochner som kompetenta individer och inte i någon sexualiserad, kråmande pose. Ett konkret exempel på detta är ett par av bilderna i H&M:s julkampanj, där en man på en av bilderna är ordentligt påklädd ute i snön och ser ut som om han är på väg till något viktigt, medan en kvinna på en annan bild i samma kampanj står iklädd endast en stickad tröja som hon drar nedåt för att dölja sina privata delar och med sängkammarblicken på plats. Fokus sätts på kvinnans smala kropp och hennes sexualitet, medan mannen får vara påklädd och se viktig ut.

Det som sker när tidningar och reklam målar upp denna bild är en normalisering av densamma – vilket gör att tjejer som skiljer sig från denna norm riskerar att ses som “okvinnliga” av sin omgivning och jag hävdar att det ofta blir näst intill ett tvång att hålla sig inom ramarna för dessa normer. Därför hävdar jag att det som framförallt behövs inte är ett förbud av smala modeller – andra normer skulle ta över idealet – utan snarare ett skiftat fokus till individers agens. Det vill säga vad hon gör och hur hon handlar.

Klädjättar som H&M och tjejtidningar som Veckorevyn måste börja ta sitt ansvar genom att sluta porträttera män som hårda, allvetande Bondkopior och kvinnor som vandrande, sexualiserade pinnar. Istället måste de porträttera människor för vad de faktiskt är och vad de faktiskt kan och gör. Unga tjejer, liksom vuxna, skulle kanske då inte lägga lika mycket tid på att analysera sin vikt eller form. Om dessa företag skulle ta tillvara på mer än bara en kropp när det gäller kvinnliga modeller och kvinnor i veckotidningar, skulle detta resultera i ett liknande tänk ute i samhället, och således även minska vikthetsen.

X /Frida

299770_10150316982887198_1015269228_n

Annonser

Kvotering

Jag såg Cockpit på bio häromdagen. Det var en riktigt bra film, rolig och bra story. Men jag tänker inte recensera den här och nu, utan snarare diskutera något den fick mig att tänka på – nämligen kvotering.

Det finns många åsikter om detta ämne. Å ena sidan är majoriteten av chefer och styrelseledamöter i svenskt näringsliv vita medelålders män. Detta är ett faktum. Många hävdar att för att bryta mönster när det gäller på vilket sätt många av dessa väljs ut – det vill säga genom kontakter och att de passar in i gruppen – är det nödvändigt med kvotering på så sätt att kvinnornas kompetens (som annars förbises) kommer fram. Andra hävdar att om kvotering skulle införas skulle kvinnorna få jobb bara för att de är kvinnor.

Själv tror jag definitivt att kvinnans kompetens ibland kan förbises i vissa sammanhang där den i själva verket kanske skulle ha gynnat företaget hon skulle ha anställts på, och jag håller definitivt inte med om att kvinnor skulle få jobb ”bara för att de är kvinnor” om kvotering infördes. Men däremot vet jag inte om jag tycker att just kvotering skulle vara en bra väg att gå för att öka jämställdheten. Jag tycker att det känns lite påtvingat. Om 100 % kvinnor har den bästa kompetensen för en styrelse anser jag att då ska dessa kvinnor styra, och givetvis samma sak med män.

Men hur skulle man då gå till väga för att jämställdheten faktiskt skulle öka? När det gäller anställningar skulle jag definitivt säga ett anonymt CV som första steg. Det vill säga ett CV som visar dina kompetenser, och inte om du är man eller kvinna eller om du har ett svenskt eller utländskt namn. För sådana saker är väl egentligen inte relevanta på ett CV? Det tycker åtminstone inte jag. Om chefen inte har ett ansikte på personen förrän på anställningsintervjun kanske hen får en mer nyanserad bild av individen i fråga.

När det kommer till jämställdhet vet jag inte om kvotering är Svaret, som vissa hävdar. Men visst krävs det förändring.

 

 

Följ min blogg med Bloglovin

X /Frida