Konstprojektet och idealet

De senaste åren har en våg av alltmer radikala och omdiskuterade konstprojekt omgärdat oss. Från Anna Odells fejkade psykos till Lars Vilks rondellhundar och mer aktuellt Makode Lindes så kallade könsstympningstårta och Hanna Widerstedts wallraffande. Jag vill dröja kvar vid den sista och kanske mest aktuella av dessa färgstarka personligheter. Widerstedt blev först känd genom kontroversiella youtubevideos som ”Jag vill bara knulla”, ”Jag hatar svenska killar” och ”Jag hatar turkar”, för att sedan fortsätta på det provocerande spåret genom sin blogg och sitt deltagande i Big Brother. För några veckor sedan kom hon ut med att hela hon hade varit ett samtidskritiskt konstprojekt, och hon säger till DN:

– Jag är djupt fascinerad av nutidens rätt sjuka ideal. Jag ville försöka förstå varför de ser ut som de gör och samtidigt få en inblick i den främmande bloggvärlden där unga tjejer faktiskt har makt.

– Jag vill att människor ska förstå att min rollkaraktär, som jag kallar för ”Louis Vulgorette”, finns på riktigt, och att det är personer som hon som har makten över vår framtid. Kan jag få en enda person att reflektera över det har jag lyckats.

Jag ställer mig två frågor. För det första undrar jag om Louis Vulgorette faktiskt är vad Widerstedt vill få henne till – en kritik mot storbloggare som till exempel Kissie och en ögonöppnare för alla de fans (framförallt unga tonårstjejer) som följde och tog efter henne – eller ett gigantiskt PR-trick. På Widerstedts nya blogg kallar hon sig nämligen ”Performing artist”, och lägger upp många bilder på sin konst, vilken hon troligtvis kan tjäna en del pengar på efter en tio månader lång reklamkampanj. Men oavsett vilken av dessa anledningar som ligger bakom tror jag att den här tjejen är smart. Många vill få det till att Widerstedt har sökt berömmelse med alla medel för att sedan komma ut som konstprojekt när hon ”ångrade sig” – till exempel den här artikeln. Dock tror jag inte det är riktigt så enkelt – hela karaktären känns alldeles för uttänkt för det, och jag tvivlar på att en så färgstark personlighet kan ”gömma sig” bakom en så nedtonad fasad utan att lysa igenom under en längre tid.

Oavsett anledningen bakom projektet anser jag dock att den viktigare frågan är: har detta påverkat läsarna, och har Hanna Widerstedt lyckats med att få dem att tänka till och inse att skandalbloggarna kanske inte är så ideala som de framstår för dessa tjejer (och killar)? Har hon fått unga tjejer som såg upp till henne att inse att hetsbantning, en ny (svindyr) handväska och konsumtion till tusen inte skapar lycka? Jag hoppas det. För det är riktigt läskigt att läsa kommentarer i den här typen av bloggar, där dessa tjejer blir idealen, och drömmarna är att bli ett objekt som endast bedöms efter konsumtion och utseende och andra egenskaper inte spelar någon som helst roll. Det är läskigt att läsa om hur Kissie gång på gång tjockmobbar Isabella Löwengrip samtidigt som hon motsägelsefullt nog hävdar att ”alla får se ut som de vill” – en kommentar som jag tror är mer riktad mot kritiken mot att hon själv är för smal.

Så, sammanfattningsvis har jag åtminstone en förhoppning om att Widerstedts konstprojekt/PR-projekt/ånger/vad-man-än-tror-det-var ska ha fått någon slags effekt hos de tjejer som faktiskt tror att det är så man måste vara. Och det ger mig faktiskt lite hopp.

X /Frida